Fru talman! Tack, Leif Björnlod! Buggning är ett straffprocessuellt tvångsmedel som kan användas när det finns en mycket mycket tydlig misstankegrad och det gäller ett mycket mycket allvarligt brott och när alla andra tvångsmedel inte anses vara möjliga att använda. Det är inte så att man vet att en person per definition är skyldig, men man har väldigt starka skäl att tro det. Då menar vi som stöder detta förslag att det integritetsintrång som det faktiskt innebär kan accepteras eftersom den här personen annars kommer att fortsätta med att skada och skövla andra människor - människor som ganska ofta är väldigt utsatta. Vi kan prata om människohandelns offer, om människor som lever under så kallad beskyddarverksamhet från grovt kriminella mc-gäng och om människor som riskerar att bli skadade för livet när de utsätts för grova väpnade rån, inte minst så kallade värdetransportrån.
Vi kan alltså acceptera detta verktyg bara om det finns en stark rättssäkerhetsgaranti före domstolsbeslutet om buggning, under domstolsbeslutet om buggning och efter domstolsbeslutet om buggning.
Jag har noterat att det finns några som tycker att det är helt avgörande att man redan nu exakt vet när underrättelsen ska ske. Det finns också några som har haft synpunkter på frågan om massmedieredaktioner. Jag har mycket stor respekt för detta; det vill jag säga. Jag vill att vi i denna kammare - nu är det inte så många här just nu, fru talman - ska nå en så bred överenskommelse som möjligt för att kunna stödja detta verktyg, som är nödvändigt för att minska den brottslighet som skadar så mycket integriteten i vårt land, som skadar så många människor och som faktiskt riskerar att i en förlängning i grunden skaka demokratin om vi inte gör någonting.