Herr talman! Det här är ett betänkande som behandlar ett väldigt stort antal frågor som rör straffrättens område, som tidigare också har sagts från talarstolen. Väldigt många motioner är det, närmare bestämt 245 stycken. Och de allra flesta frågorna är av sådan betydelse att de vore betjänta av att diskuteras mer grundligt än vad en sådan här debatt medger tidsmässigt, för det här är frågor som rör och berör människor. Det är frågor som känns i magen. Det märks inte minst i antalet motioner. Jag hoppas ändå att få med så mycket som möjligt på den tid som står till buds.
Jag vet att vi får kritik för att vi avstyrker alla motioner och reservationer, trots att vi i mångt och mycket faktiskt är överens. Varför avstyrker vi det som till synes är både klokt och bra? Jo, eftersom departementet redan arbetar med det som man efterfrågar, och det vet ju ni också. Ni kan tycka att det låter hur klyschigt som helst, men för mig handlar det mer om att göra saker rätt än att göra dem snabbt.
Märk väl, som Rolf Olsson också sade tidigare, att avstyrka motioner är inte något specifikt socialdemokratiskt fenomen. Det var på samma sätt när det var borgerlig majoritet här i riksdagen. Det kan man se i gamla riksdagsprotokoll. Där hänvisas det också till utredningar, pågående beredningar och så vidare.
Fråga 1 till den i alla fall stundtals så kallade eniga alliansen blir därför: Varför är det så fel att utreda frågor nu, när det inte var det då? Dessutom, som vi har hört här också, föreslår ni själva i dagens betänkande ett antal utredningar. Det går inte riktigt ihop, i alla fall inte för mig.
I och för sig ska jag inte sticka under stol med att även jag ibland känner frustration över när saker och ting drar ut på tiden. Men i de flesta fall har jag förståelse för att det måste få ta tid, hellre det än att lägga fram oövertänkta förslag.
Nu över till att kommentera några av alla förslag som har lagts fram. Jag börjar med stalkning, det vill säga systematisk förföljelse.
Det är naturligtvis viktigt att den som utsätts för stalkning känner att han eller hon har samhällets fulla stöd, både när det gäller det straffrättsliga skyddet och när det gäller stödinsatser från myndigheter.
Den rapport och det kunskapsunderlag som Brottsförebyggande rådet har tagit fram visar också att förbättringar behöver göras. Vi tar naturligtvis till oss detta. Men vi delar också Brås uppfattning att vi i nuläget bör avvakta det betänkande som Kommittén om hot och våld mot förtroendevalda lägger fram redan i april i år. Där handlar det bland annat om lagstiftningsfrågor.
Dessutom händer det trots allt saker. Det visar bland annat polisen i Kalmar och Södertörnspolisen som använder en metod som kallas SAM,
stalking manual
tror jag det heter på engelska, för att förhindra stalkning. Den innehåller en checklista med frågor som sedan ska ligga till grund för hot- och riskanalyser, som hur stor risken är för fortsatt stalkning, hur stor risken är för våld, vilka skyddsåtgärder som behövs, exempelvis besöksförbud, larmtelefon med mera.
Det arbetet leds av professor Henrik Belfrage, och metoden började användas förra sommaren. Den ska utvärderas 2007. Det är också viktig kunskap att ta del av. Det händer som sagt var saker på det området.
I betänkandet finns flera förslag som gäller människohandelsbrott och som jag kan sympatisera med. Handel med människor är ett fruktansvärt brott som måste bekämpas på bred front. Jag tror egentligen inte att vi har så olika uppfattningar i sakfrågan. Och precis det ni efterlyser finns också med i det utredningsuppdrag som lämnades i december förra året och som ska redovisas senast den 30 juni 2007.
Utredaren ska utvärdera tillämpningen av nuvarande lagstiftning och överväga förändringar i syfte att förstärka skyddet mot människohandel. Utredaren ska också särskilt undersöka om man ska ta bort kravet på olaga tvång och överväga ett starkare straffrättsligt skydd mot barn- och tvångsäktenskap. I uppdraget ingår också att ta ställning till Sveriges tillträde till Europarådets människohandelskonvention som antogs 2005. Konventionen fokuserar framför allt på brottsoffrens situation.
Handel med kvinnor och barn, som riskerar att utnyttjas sexuellt, är ett växande internationellt problem som måste bekämpas på global, europeisk och nationell nivå. Där har vi från svensk sida varit starkt pådrivande i EU. Det pågår arbete med att ta fram gemensamma standarder och metoder för att förhindra och bekämpa människohandel och prostitution inom EU. Ett av många exempel på det är det initiativ som justitieministern har tagit för att förhindra prostitution och människohandel i samband med fotbolls-VM. Och jag kan lova att vi kommer att fortsätta att vara drivande i de här frågorna.
När det gäller sexköpslagen planeras flera åtgärder. Bland annat ska Socialstyrelsen påbörja en ny kartläggning av prostitutionen i Sverige under hösten.
Sedan arbetar regeringen med att ta fram en handlingsplan som bland annat ska omfatta en förstärkning och konkretisering av olika åtgärder mot prostitution och handel med människor för sexuella ändamål samt en genomgång av straffrättsliga åtgärder och åtgärder inom rättsväsendet. En utvärdering av sexköpslagen är också aviserad.
Det finns också flera förslag som rör barnpornografi. Det är utan tvivel så att lagstiftning som rör barnpornografi måste vara så heltäckande som det bara är möjligt. Det kan möjliggöra en effektiv bekämpning av denna allvarliga och för barnen mycket kränkande brottslighet. Men även här tycker jag att framlagda förslag har tagits om hand i och med att en särskild utredare har tillsatts. Utredaren ska titta på just det ni föreslår. Utredaren har dessutom möjlighet att fritt ta upp andra frågor inom ramen för utredningsuppdraget. Utredningen ska presenteras senast den 31 augusti 2007.
Jag tycker att preskriptionstiderna är generellt sett väl avvägda. Det här är en fråga som inte är helt enkel, precis som så många andra frågor i betänkandet. Det måste finnas mycket starka skäl för att ändra preskriptionsreglerna. Det kan det förstås finnas. Den 1 april 2005 förlängdes preskriptionstiden för till exempel vissa sexualbrott mot barn så att tiden börjar löpa först från den dagen barnet fyller 18 år. Bestämmelsen omfattar också grovt utnyttjande av barn för sexuell posering samt koppleri.
Även i det här fallet är regeringen på hugget genom att tillsätta en utredare, som bland annat ska överväga ändrade preskriptionsregler för vissa allvarliga brott. Uppdraget ska redovisas senast den 4 januari 2007. Det är bra.
Det går för långsamt. Ingenting händer. Det bara utreds och utreds, hör man från alliansens sida. En fråga som vi har utrett länge och som vi nu tycker att det är dags att lägga fram förslag om är buggning, det vill säga hemlig rumsavlyssning. Det är ett oerhört viktigt medel i polisens kamp mot den organiserade brottsligheten. Nu verkar det dessvärre vara kört, och jag skulle vilja höra alliansens kommentarer till hur ni ser på frågan. Är ni eniga i alliansen, eller inte? Hur lång hållbarhet har de förslag ni lägger fram tillsammans? Vad jag förstår har ni sagt att ni är för buggning, men bästföredatum kanske redan har gått ut. Vad vet jag? I vissa fall är det uppenbarligen okej att det tar tid, och i andra inte. Nu skjuts förmodligen förslaget om buggning på framtiden. Vill ni vara snälla och förklara hur ni tänker.
När det gäller psykiskt störda lagöverträdare delar jag reservanternas uppfattning att det behövs en reformerad lagstiftning. Det råder inget tvivel om att psykiskt störda lagöverträdare far illa. Det är naturligtvis inte bra. Det här är en fråga som vi i utskottet har engagerat oss extra i för att höja vår egen kunskapsnivå om hur dagens system ser ut och vad Psykansvarskommitténs förslag i huvudsak innebär. I och med att den nationella psykiatrisamordnaren har i uppdrag att titta på det som tas upp i motionerna, att en särskild utredare har i uppdrag att göra en översyn av ingripanden mot psykiskt störda lagöverträdare och det tillkännagivande som riksdagen har gjort om att regeringen skyndsamt bör utreda hur hela eller delar av det finansiella ansvaret för den rättspsykiatriska vården skulle kunna övergå till staten vill vi inte heller här föregripa det arbete som pågår.
Avslutningsvis ska jag säga något om de motioner som rör påföljdsval och straffmätning. En del partier vill ha längre och hårdare straff medan andra partier drar åt andra hållet. Jag tror att vi här i kammaren kan vara överens om att den som begår brott också ska ställas till svars för detta. Vi måste ha en lagstiftning och straffsatser som är anpassade efter den verklighet vi lever i och som är så effektiva som möjligt. Därför är regeringens arbete med en allmän översyn av påföljdssystemet så viktigt. Där ingår att överväga vilka påföljder som ska finnas samt vilka kriterier som bör gälla vid valet av vissa påföljder.
Åklagarmyndigheten har fått i uppdrag att kartlägga hur domstolarnas straffmätning och påföljdsval ser ut i dag för att på så sätt skapa ett kunskapsunderlag.
Vi får inte vara så naiva och tro att bara för att vi har hårdare straff kommer minsann alla kriminella på att de ska bli hederliga. Det är ju snarare tvärtom. All forskning visar att längre straff inte leder till minskad brottslighet. Därför blir mina avslutande frågor till alliansens representanter:
Hur eniga är ni i synen på brott och straff? Jag vill ha svar från er alla. Är lösningen på alla problem hårdare straff? Hur många vill ni ha i fängelse? Är ni ute efter ett amerikanskt system med tio gånger fler människor i fängelse? Vad står enigheten för egentligen? Det spretar - inte så lite heller.
Jag förväntar mig svar på frågorna. Med mindre än ett halvår till valet borde det vara dags att bekänna färg. Den respekten är våra väljare värda!
Med detta, herr talman, yrkar jag bifall till förslaget i betänkandet och avslag på samtliga reservationer.