Fru talman! En sådan här vacker, varm och ljus
försommardag ska arbetet med granskningen i kon-
stitutionsutskottet debatteras. Utskottet har tittat på de
anmälningar som under mörka höst- och vinterkvällar
har fabricerats eller producerats. Ibland sedan kvälls-
tidningarna har utkommit med en braskande löpsedel
eller rubrik har man tyckt, framför allt från Modera-
ternas sida, att där fanns något som KU måste grans-
ka. Vi har i år noterat 40 olika anmälningar. Om det
inte är rekord så är det i alla fall för de år jag kan
överblicka något av ett rekord. Några anmälningar
hör till samma ämnesområde. Jag tror det blev 33 när
vi hade sorterat upp dem.
Det är ingen tvekan om att det annalkande valet
spelade roll redan i höstas när man övervägde anmäl-
ningarna. Jag kan konstatera att Moderaterna står för
en stor del av antalet anmälningar. Jag kan också
konstatera att det är få anmälningar som har resulterat
i kritik. Det är dock dessa anmälningar som oftast får
uppmärksamheten. Angående ett mycket stort antal
anmälningar har utskottet enigt - jag vill understryka
enigt - konstaterat att de var obefogade eller att det
inte fanns någon konstitutionell utgångspunkt eller
grund för att uttala kritik.
Går man tillbaka i statistiken för den här mandat-
perioden ser man att Moderaterna är det flitigast an-
mälande partiet. Man ser också att de allra flesta
anmälningar efter en noggrann utredning resulterar i
att det inte uttalas någon kritik eller inte finns anled-
ning att göra något särskilt uttalande. Jag tycker det
finns skäl för att i detta sammanhang peka på att det
är få anmälningar som leder till en uttalad kritik.
Det känns som om vi i denna debatt spelar upp en
spänning mellan partierna. För oss som på förmidda-
gen har deltagit i KU:s konstruktiva arbete för att bli
ense och klara av väsentliga grundlagsförändringar
med en bred majoritet är det lite snabbt att ömsa hatt
eller kläder för att mer kritiskt diskutera olika saker.
Icke desto mindre, fru talman, måste jag konstatera
att en del av anmälningarna, en del av hanteringen
under utredningsprocessen och också utskottsordfö-
randens inledning av debatten präglas av att det snart
är val. Man vill gärna få bekräftat det resultat som
man redan bestämde sig för vid anmälningsögon-
blicket, nämligen att regeringen har begått allvarliga
fel som ska rendera våldsam kritik.
När jag hörde Per Unckel tala kom jag att tänka
på något som jag tidigare har sagt i en debatt. Det är
att Per Unckel uppträder i åtminstone två olika hattar.
Det handlar dels om den KU-ordförandehatt som han
inte utan förtjänstfulla insatser har burit under våren.
Men när han kommer upp i talarstolen och har of-
fentligheten till sitt förfogande blir det i stället gärna
den moderata gruppledarhatten som han uppträder
under. Han gör då uttolkningar av granskningsarbetet
som jag nog inte riktigt känner igen från arbetet i
utskottet under våren. De går lite längre än vad jag
tycker att man egentligen kan läsa ut av betänkandet.
Fru talman! Jag vill göra några reflexioner kring
slutsatserna. Det är en svår fråga. Journalisterna frå-
gar ofta vad prickning betyder eller formuleringen
inte undgå kritik, osv. Det tål att fundera på hur vi
formulerar oss. Om man tittar på CSN-fallet så finns
det också - vilket Per Unckel inte berörde - konstate-
randen att statsrådet har gjort väsentliga insatser för
att komma till rätta med problemen.
Det ligger nära till hands, särskilt om man inte har
fått sin anmälningsönskan uppfylld, att man, som
Moderaterna har gjort på några punkter, skriver ett
särskilt yttrande där man - om jag spetsar till det lite
- skriver vad man egentligen tycker om saken. Man
har inte haft den konstitutionella grunden och glider
då över till en mer partipolitisk bedömning av en viss
företeelse.
Det är grannlaga att formulera sig och grannlaga
att diskutera. Jag tycker det finns skäl för utskottet att
samlat försöka ta sig ifrån den betygssättning som
man ägnar sig åt. Det handlar egentligen om under-
känd eller godkänd. I riksdagen präglas det av unge-
fär samma svårigheter som i skolan. Att ge underkänt
eller godkänt är väldigt stereotypt och stelbent. Men
om man skriver texter gemensamt får det inte vara så
att man sedan säger att det står något mellan raderna
eller att man skriver ett särskilt yttrande eller uttalar
sig på ett sådant sätt att man river sönder frågorna.
Fru talman! Jag tänkte också beröra en annan as-
pekt på granskningen, nämligen det som ordföranden
också tog upp om fall där man inte når ända fram
eller inte anser sig ha kunnat klarlägga vad som fak-
tiskt har hänt eller i vart fall inte kunnat klarlägga det
man ansåg hade hänt när man gjorde anmälan. Det
handlar ju också om det.
När Per Unckel här räknar upp några ärenden -
det gäller den s.k. nedgrävningen av Centralbron,
utredningsordföranden och helikoptrarna - kan man
ju heller inte utesluta att det är precis så som vi har
kommit fram till, att det faktiska skeendet är det som
vi har klarat ut. Man kan alltid i alla sammanhang
säga att man möjligen tror att det är på något annat
sätt osv., och det är klart att det är ett problem om
man faktiskt anser att man inte kommer tillräckligt
långt. Jag kan dela uppfattningen att det inte är bra
om det blir för många "vet inte" i det långa loppet.
Jag kan dock inte dela uppfattningen att detta
skulle leda fram till att vi omedelbart skulle ta tag i
den mångåriga diskussionen om att utskottet skulle
skaffa sig större befogenheter. Större befogenheter
står väl här för att man skulle ha rättsmedel som san-
ningsförsäkran och sådant som förekommer inför
domstolar. Det finns svagheter också i detta. Jag vill
erinra om att inte heller alla domstolsförhandlingar
leder fram till att man exakt kan klarlägga hur det är.
Jag och Socialdemokraterna är mer intresserade av att
upprätthålla trycket på att om man blir ombedd att
komma till utskottet ska man också säga som det
faktiskt har varit eller vad som faktiskt har förekom-
mit.
Jag tänkte sedan lite kortfattat beröra några av de
ärenden som ordföranden nämnde. Jag ska börja med
CSN, som ju är det ärende som fått mest uppmärk-
samhet i medierna efter utskottets redovisning. Här
konstaterar jag att inte bara Thomas Östros utan hela
regeringen i olika sammanhang har gjort stora insat-
ser för att komma till rätta med det som vi också
tycker är oacceptabelt, nämligen att man som student
inte får sina besked och sina pengar i tid. Det är klart
att det är otillfredsställande. CSN har nu öppnat ett
kundcenter i Kiruna - på modern svenska heter det
väl t.o.m. call center - dit man alltså kan ringa. De
har bytt ut ledningen, förstärkt rejält med pengar och
gjort insatser för att komma till rätta med de här pro-
blemen. Det tycker jag förtjänar att framhållas, lika-
väl som att utskottet samfällt inte kan acceptera det
tillstånd som har speglats bl.a. i anmälan och som vi
känner till från flera kammardebatter.
Det är min starka förhoppning att utbildningsmi-
nistern nu följer detta även fortsättningsvis och vidtar
de mått och steg som kan behövas för att ytterligare
effektivisera CSN, om det visar sig att det som hittills
har gjorts inte är tillräckligt.
Det finns, fru talman, särskilda debattpunkter un-
der denna huvudrubrik kring flera olika frågor. Jag
tänkte bara något kommentera Teracom. Ordföranden
uttryckte saken som att den socialdemokratiska rege-
ringens avsikt med Teracom var att bestämma vilka
TV-program folk ska titta på. Jag har kanske inte
riktigt förstått den ursprungliga debatten kring Tera-
com på det sättet. Jag har uppfattat det som att syftet
med Teracom och digital-TV-utbyggnaden är att
tillförsäkra svenska folket möjligheten att välja ka-
naler, att välja TV i ett allmänt och i huvudsak rik-
stäckande nät. Egentligen vet jag inte om vi var oense
om det syftet. Det man politiskt var oense om på den
här punkten var väl vem som skulle satsa pengarna
och vem som så småningom skulle ta hem pengarna
på detta - staten eller det privata. Det är väl där, som
jag ser det, som konflikten egentligen befinner sig när
det gäller de olika synpunkterna på Teracom. Det blir
så småningom, har jag förstått av talarlistan, en mer
initierad debatt om detta med deltagare som är djupt
förankrade i just den här frågan.
Fru talman! Låt mig till sist säga ytterligare nå-
gonting om den allmänna granskningen och hur det
hela bemöts och uppfattas. Jag blev lite ledsen över
vad Svenska Dagbladets chefredaktör skrev när han
hade varit på en av våra utfrågningar. Jag blev inte
ledsen därför att han skrev att jag kom för sent, för
det var faktiskt sant. Det gällde mer rubriken och
andan i artikeln, nämligen att resultatet av utfrågning-
en skulle bli att majoriteten beviljar sig förtroende.
Det handlade då om nedgrävningen, men det som
åsyftades var: Ja, de granskar, men majoriteten kom-
mer ju i alla fall att besluta att man har förtroende på
den här punkten. Att förmedla den ansatsen på de här
frågorna till läsekretsen tycker jag ger ett helt felak-
tigt intryck av syftet med detta.
Granskning och kontroll är på modet och har varit
det under ett antal år. Den ska dessutom vara obero-
ende. Hur man nu kan vara oberoende av allt här i
världen undandrar sig min bedömning, men i varje
fall är "oberoende" en sådan här hedersklyscha som
tas fram i sammanhanget. Vi diskuterar ju nu hur
riksdagens beslut om en riksrevision ska genomföras,
och jag vill då bara konstatera att den kommer i gång
under nästa år. Jag tror att det finns anledning för
riksdagen och konstitutionsutskottet att fundera över
de olika granskningsrollerna. Riksrevisionens är så att
säga preciserad, men konstitutionsutskottet får nog
skäl att fundera en del på vad den här granskningen
ska omfatta och hur den ska kunna genomföras.
För min del vill jag från Socialdemokraternas sida
gärna deklarera att vi anser att denna granskning är
värdefull. Dess legala utgångspunkt, kontrollen av
regeringen och regeringsledamöterna, är betydelsefull
i vårt demokratiska system. Det är ingen tvekan om
att KU har en viktig uppgift att fullfölja på det här
området.