Fru talman! Granskning av regeringsmakten bru-
kar det heta. Den är viktig, och vikten av den brukar
man omvittna vid de allmänna inlägg som vi gör i
början av granskningsdebatten. Vi har ett ganska bra
och mångfasetterat system för att granska den politis-
ka makten i statsapparaten. Vi har fri press. Vi har
offentlighetsprincip och meddelarfrihet. Vi har riks-
dagen som på olika sätt granskar politiskt men också
formellt, och vi har revision. Allt detta är viktiga
uppgifter.
Det är också viktigt att riksdagen är rädd om och
behandlar sitt granskningsinstitut med stor omsorg.
Vi har inom ramen för konstitutionsutskottet inte bara
diskuterat granskningsärenden utan vi har under det
gångna året gjort en ganska fruktbar och intressant
djuplodning i själva granskningen, där vi har försökt
att ringa in de problem som finns med granskningen,
hur vi ska kunna utveckla den, göra den mer effektiv
och förbättra den.
Många har intryck av och säger att det är politik i
sättet att granska, att de i partierna som utgör rege-
ringsunderlag är snällare och de som är i opposition
är styggare. Det ligger törhända en del i det. När man
bedömer saker juridiskt får man emellertid ofta se
dem från olika sidor. I vissa rättsliga sammanhang är
det t.o.m. krav på att detta ska ske. Det är ingenting
som gör granskningen mindre värd.
I flera ärenden samlar sig utskottet till eniga tag.
Till de 33 granskningsärenden som vi behandlar finns
bara 12 reservationer. Det betyder att i majoriteten av
ärendena har utskottet samlat sig till enhälliga be-
dömningar. De kan vara kritiska, eller så har man
kommit fram till att det anmälda problemet kanske
inte var ett konstitutionellt problem, att regeringens
handläggning utifrån gällande författningar inte har
kunnat vara annorlunda än den har varit eller att rege-
ringen har haft rätt att göra som den har gjort. Vi kan
ha olika meningar om det har varit politiskt riktigt
eller felaktigt att regeringen har gjort som den har
gjort, men vår granskning avser om regeringen har
rätt att föra den politik den för - inte att granska om
det är rätt politik. Där har vi av naturliga skäl olika
meningar - och ska så ha.
Det ligger något i det Göran Magnusson sade att
det finns ett stort antal anmälningar just detta valår.
Det finns väl egentligen ingenting som visar att det
utökade antalet anmälningar skulle vara en produkt
av tilltagande bekymmer över hur regeringen utövar
sitt ämbete. Jag tror inte att det går att konstatera. Det
är däremot naturligtvis viktigt att riksdagens ledamö-
ter är alerta och anmäler när de tror att det finns an-
ledning att vända lite extra på stenarna.
Vi får dock vara rädda om granskningsinstitutet.
Det går inte att när man är missnöjd med en frågas
politiska behandling lyfta upp politiken på ett annat
plan genom att anmäla det till konstitutionsutskottet.
Det förekommer säkert sådana anmälningar till kon-
stitutionsutskottet eftersom man vet att det är ett
osvikligt sätt att få en ståndpunkt anmäld i massmedi-
erna - man tycker ju ändå att det är en allvarlig sak.
Vi har i KU fört en diskussion om att vi faktiskt
borde fortplanta - sprida - en kunskap om hur
granskningen bör gå till. Då blir det inte den typen av
förlängd politik i granskningen utan granskningen tar
upp de fall som är av principiell karaktär. Det kan
finnas gränsfall, och då är det bättre att de anmäls än
att de inte anmäls. Den inställningen måste vi ha.
Det är viktigt att vi beaktar synpunkterna att vi har
att vårda granskningen. Även om vi i de tidigare
replikskiftena kunde höra en något skarpare ton är det
inte riktigt den som kännetecknar granskningsarbetet
i utskottet. Även om vi söker oss fram på olika sätt i
utskottets arbete är det besjälat av att man vill söka
sig fram till en enad ståndpunkt. Därmed vägs den
sida som tenderar åt försvararen och den sida som
tenderar åt angriparen samman. De båda utgångs-
punkterna smälts samman. Det är utomordentligt
positivt.
Jag skulle allmänt kunna korta ned talartiden för
debatten genom att kommentera en sak som Per
Unckel tog upp, nämligen tjänstetillsättning i staten.
Oavsett vilka meriter som vägs in när en regering
som har att styra riket också har att tillsätta chefer kan
ibland misstag göras i personfrågor. Jag tror inte att
det jämnt över hänger ihop med bakgrunden för de
personerna. Jag vill lägga fram en synpunkt som ofta
inte tas fram, nämligen att det finns en begränsad
krets högt utbildade människor som ofta kommer i
fråga för den typen av tjänster. Vi har en stark social
snedrekrytering till högre utbildning och till ämbets-
mannakarriärer inom en rad områden. Att regeringen
kan använda sig av människor med erfarenhet ur
folkrörelsearbete och politiskt arbete gör att vi får en
mer erfarenhetsmässigt socialt spridd ämbetsman-
nakår för de högre tjänsterna. Detta bör framhävas i
den diskussionen. Det har också sitt värde. Det riske-
rar annars att bli en sorts ämbetsmannaelit som fort-
plantar sig av sociala skäl, släktskäl, yrkestraditioner
osv. Jag har därmed inte uttalat något negativt om den
svenska ämbetsmannakåren generellt sett. Den är,
tack vare de principer som finns i vårt förvaltningsar-
bete, allmänt sett utomordentligt oförvitlig.
Vänsterpartiet har anmält ett par ärenden som be-
rör viktiga principer. Mats Einarsson och jag kommer
att återkomma till dem under den fortsatta debatten.
Det här gäller på ett sätt en svår fråga. Det handlar
om de mänskliga rättigheterna. Det här har aktualise-
rats i och med de oerhört tragiska händelserna den 11
september, och det har föranlett att det ska föras en
sorts krig mot terrorism.
Jag vill här allmänt konstatera att det inte får råda
någon tveksamhet om att terrorism som politisk
kampmetod måste bekämpas hårt och bestämt. Dess
tanke är elitistisk, dvs. att några har rätt att genom att
utöva terror, inte minst mot oskyldiga människor som
inte har med saken att göra, påverka utvecklingen i
sin sak. Det är en odemokratisk kampmetod som
arbetarrörelsen alltid har tillbakavisat.
Problemet är att även människor som misstänks,
på goda eller lösa grunder, att vara terrorister har
samma rätt till de mänskliga rättigheterna. Det må
vara rätten att få sin sak prövad i domstol, få veta på
vilka grunder man är anklagad för någonting - vilket
FN-beslutet strider mot. FN-beslutet som gäller de
svenska medborgare som fick sina ekonomiska till-
gångar frysta - de kom med på den s.k. terroristlistan
- aktualiserar ett sådant problem.
Den andra problemet är ett utvisningsärende där
människor som anklagas för att ha beröring med
terroristiska organisationer har utvisats. De har då
utvisats från Sverige till ett land där det finns starka
skäl att misstänka att de utsätts för tortyr.
De mänskliga rättigheterna måste starkt värnas,
menar vi, i synnerhet i en tid när de angrips på det
sätt som sker i samband med terrordåd. I de här fallen
har vi velat sätta starkare frågetecken än utskottets
majoritet när det gäller vad regeringen bort kunna
göra i det sammanhanget. Vi har i de ärendena reser-
verat oss tillsammans med Folkpartiet och Miljöparti-
et. Jag yrkar bifall till de reservationerna.
I övrigt, fru talman - eftersom detta kanske är min
sista granskningsdebatt och sista gången som jag får
uttala mig på det här allmänna planet - vill jag säga
att den fina granskning som KU har gjort under de
åtta år som jag har haft förmånen att vara med i kon-
stitutionsutskottet inte hade varit möjlig utan det
fantastiskt skickliga kansli som KU har. Det brukar
falla på min lott att harangera kansliets insatser, och
jag vill göra det igen. Jag tror att alla instämmer i
detta.
Den ton som har rått i KU och det arbete som har
utförts där är stimulerande och givande. Även om vi
ibland har olika värderingar - och också ska ha det -
så tycker jag att vi i allmänhet söker oss fram till bra
gemensamma slutsatser. Tack!