Herr talman! Jag skall börja med att ge regeringen
ett erkännande. Jag tycker att denna förhandlingspro-
cess - till skillnad från när Maastrichtfördraget antogs
- präglas i ganska stor utsträckning av öppenhet. Det
är ett framsteg i förhållande till förhandlingsprocessen
för några år sedan. I övrigt har jag inte lika mycket
positivt att säga.
Under våren har flera nya, stora förändringar
skett. Stora förslag har tagits upp i förhandlingskret-
sen. Det är framför allt Frankrike och Tyskland som
har lagt fram nya initiativ, som innebär omfattande
steg i en mer federalistisk riktning.
Jag tycker att man kan känna en viss oro inför
detta, framför allt när jag ser den svenska regeringens
hållning, nämligen att försöka hänga med i dansen i
stället för att försöka sätta ned foten och säga att Sve-
rige inte vill fortsätta i den riktningen.
Den viktigaste punkten i diskussionen har varit
frågan om flexibilitet. Där kommer frågan om skatter-
na fram - som även Vänstern var inne på. Om Sverige
accepterar att flexibel integration tas med i fördraget,
ges i praktiken klartecken till en mindre grupp länder
att satsa på gemensamma skatter, gemensamma soci-
alförsäkringar eller kanske ett gemensamt försvar.
På samma sätt som vi har diskussioner kring
EMU, på samma sätt som vi över huvud taget fick
igång diskussionerna om EU, kommer detta i sig att
uppfyllas. Många kommer att hävda att när de andra
länderna har tagit steget, måste Sverige göra det ock-
så. Det blir svårare att hålla sig utanför.
Frågan om flexibilitet har över huvud taget inte
tagits upp i riksdagen tidigare. Vore det inte rimligt
att Sverige sätter ned foten i denna fråga och säger
nej: Vi vill inte ta ytterligare steg på interaktionens
väg med hjälp av flexibel integration.