Herr talman! I diskussionen om hur öppet EU
skall vara i sitt beslutsfattande och i hanteringen av
handlingar och sådant kan vi bara konstatera att det är
två mycket skilda kulturer som möts inom EU.
Några länder, framför allt här uppe i Norden, har
en kultur av öppenhet. Där är öppenhet det självklara.
Man har slutenhet, hemliga handlingar och möten
bara när det är speciellt befogat, och då måste man
tala om varför. Men i resten av Europa är det tvärtom.
Där är det slutenheten som gäller, och det är bara i
speciella fall man öppnar sig.
För att vi skall kunna förstå varandra i detta tror
jag, precis som Berit Löfstedt antydde, att riksdagsle-
damöterna skulle kunna göra mycket i kontakterna
med andra parlament. Regeringarna är en sak, men
det är väl så viktigt att detta blir begripligt också i de
olika parlamenten. Vi får alla arbeta med öppenhets-
frågan, informera om den och klargöra att öppenhet
faktiskt inte är något farligt utan tvärtom någonting
som stärker tilltron till besluten som fattas och stärker
demokratin.
Vi är inte helt nöjda med hur frågan ligger till nu.
Vi har fått den framlyft en bit; öppenhet skall vara
någon sorts allmän princip, men det är långt till att
den förverkligas på det sätt som vi är vana vid här.
Ytterligare insatser kommer att behöva göras.
Vi i de nordiska länderna resonerar ibland just om
hur vi kan gå vidare. Jag tror inte att frågan kan
komma så förfärligt mycket längre under just rege-
ringsförhandlingarna, men det finns många praktiska
frågor senare, i det dagliga arbetet, där vi kommer att
gå vidare.