Herr talman! Det litet underliga begreppet flexibel
integration handlar om en sorts fördjupat samarbete
med länder som önskar detta, där alla inte samtidigt
kan vara med. Att man över huvud taget resonerar om
det på det här sättet beror på att företeelsen finns
redan i dag.
Schengensamarbetet är ju ett sådant samarbete,
där inte alla länder är med men där ändå alla har möj-
lighet att komma med. Det finns en öppenhet för alla.
Det sociala protokollet, som Storbritannien har
mält sig ut ur, är ett annat exempel på detta.
Också EMU kommer förmodligen att bli ett sådant
exempel.
Vi har alltså i dag några exempel, och det är där-
för bra att i traktaten skriva in hur detta skall hanteras.
Då måste det ställas upp mycket tydliga villkor.
Låt mig dock säga att jag ser det här som en un-
dantagsföreteelse. När man går igenom de olika pe-
larna finner man att det ju inte är särskilt stort behov i
t.ex. pelare 1. Det kan knappast finnas något större
behov av detta inom den inre marknaden. Man reso-
nerar inom den gemensamma utrikes- och säkerhets-
politiken nu i stället om att ge möjlighet till konstruk-
tivt avstående när beslut fattas. Man behöver inte vara
med i gemensamma aktioner när de kommer till prak-
tiskt genomförande. Det finns så att säga andra sätt att
lösa detta. Jag håller med om att vi skall hålla sam-
man andra pelaren så mycket som möjligt.
Inom tredje pelaren arbetas det väldigt mycket
med konventioner, och man borde kunna snabba upp
dessas implementeringsfas. Det finns alltså andra sätt
att lösa det än via särarrangemanget flexibel integra-
tion. Jag tror alltså att det är en nödvändighet att det
finns, men jag tror inte att det är någonting som vi
särskilt ofta kommer att tala om.