Fru talman! Jag vill bara mycket kort komma med
tre små synpunkter på det här inlägget och över hu-
vud taget lite grann beröra vad som har sagts i debat-
ten.
Det är inte prisbilden som är huvudskälet till att
staten bör titta på det här. Det är helt korrekt som de
flesta säger, att det är en liten skillnad mellan de
privata alternativen och det statliga när det gäller
prisbilden. Det är inte där kärnan ligger. Den ligger i
frågan: Vad inträffar om något händer? Vad är det då
man får ut?
Att döma av vad vi har kunnat få fram hittills av
de privata lösningarna garanterar man ett belopp, men
det gäller oavsett hur många skadetillfällen det hand-
lar om inom den försäkringssumman. Den statliga
garantin garanterar däremot för varje olyckstillfälle,
och det är en oerhört stor skillnad.
Sedan gäller det riskbedömningen, för det är klart
att staten tar en risk.
Nu är situationen sådan i Sverige att vi tillsam-
mans med två andra länder äger ett flygbolag. Jag tror
att det heter SAS. Oavsett om vi väljer dessa flygga-
rantier eller inte så tar vi såsom ägare av SAS denna
risk. Om vi inte ger flyggarantin och det sker ett antal
attentat med SAS-maskiner där vi blir skadestånds-
skyldiga, så kommer vi nog snällt att få betala i alla
fall i någon mån.
Lite grann är det på det sättet att hur vi än vänder
och vrider på oss så har vi nog byxorna nere. I sak är
det nog en väldigt liten skillnad i priset. Men det är
garantin som det handlar om. Och risken tar vi vad vi
än gör.
Den linje som vi driver bedömer jag därför som
den bättre linjen.