Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på reservationen.
Inrättandet av myndigheter och beslut om myndigheternas uppgifter tillhör normalt regeringens kompetensområde. Det framgår bland annat, precis som Henrik Ripa sade, av de riktlinjer för organisations- och strukturförändringar inom staten som fastställdes 2003. Det är också regeringen som beslutar om en myndighets uppgifter.
Här har regeringen i sin proposition gjort bedömningen att en ny folkhälsomyndighet ska bildas. Utskottets behandling visar också att det finns ett starkt och brett stöd för en sådan förändring. Regeringen kan därför med tillförsikt arbeta vidare med att på detta sätt skapa en mer samlad myndighetsstruktur på folkhälsoområdet. Det är precis det vi debatterar.
Att binda myndigheter till riksdagen minskar förutsättningarna för en flexibel förvaltning. Det är i allmänhet onödigt att tynga riksdagen med regeringens organisering av statsförvaltningen. Av propositionen framgår också tydligt att organisationsförändringen ska genomföras utan förändringar av det ansvar myndigheterna i dag har. Folkhälsomyndigheten tar alltså över den roll Folkhälsoinstitutet har haft sedan ombildningen 2001.
Det handlar om att ansvara för sektorsövergripande uppföljning av utvecklingen av folkhälsans bestämningsfaktorer, att utvärdera insatser inom folkhälsopolitikens målområden, att vara ett nationellt kunskapscenter för metoder och strategier inom folkhälsoområdet och att ansvara för tillsyn inom alkohol-, narkotika- och tobaksområdet samt området hälsofarliga varor. Det statliga ansvaret inom tillsynsområdet följer av den särskilda lagstiftningen kring alkohol, tobak med mera. Här har vi också uppföljning, utvärdering och kunskapsstöd inom folkhälsoområdet, vilket har lyfts fram som en uppgift för staten av både den socialdemokratiska regeringen och alliansregeringen.
I reservationen anför oppositionen att riksdagen bör besluta om ansvar eftersom det strategiska folkhälsoarbetet tydligt innebär politiska prioriteringar. Naturligtvis är det riksdagen som ytterst bör ansvara för de politiska prioriteringarna. Det nationella övergripande folkhälsomålet är därför fastställt av riksdagen. Det råder ingen oenighet om att staten har en viktig roll när det gäller uppföljning, utvärdering och kunskapsstöd inom folkhälsoområdet. Det bör dock vara regeringens och inte riksdagens ansvar hur detta på bästa sätt ska organiseras inom själva statsförvaltningen.
Som framgår av propositionen är avsikten med förändringen bland annat att ge bättre förutsättningar för ett mer effektivt, kunskapsbaserat arbete samt ökade förutsättningar att angripa folkhälsofrågorna samlat och integrerat. Det tycks finnas en stor enighet om att förändringen kommer att gynna en sådan målsättning.