Herr talman! Jag har en fråga till.
Folkhälsan är inte densamma som individens hälsa utan hälsan för en grupp av människor. Vad är då avgörande för folkhälsan? Varför hade vi en medellivslängd på 40 år i mitten av 1700-talet och en medellivslängd på 80 år i dag? Den är alltså den dubbla. Vilka faktorer har varit viktiga för denna ökning? Är det levnadsvillkoren, levnadsvanorna eller hälso- och sjukvården? Jag vet att sjukvården har svarat för omkring 25 procent. Den helt avgörande faktorn är levnadsvillkoren. Det är också därför som de elva nationella folkhälsomålen främst berör detta.
Fokuset i framtiden när det gäller folkhälsoarbetet måste läggas på en ökad jämlikhet mellan olika grupper och geografiska områden i Sverige. Ojämlikheten ökar i samhället i dag i och med ett mer individinriktat och mindre solidariskt samhälle. Sköt dig själv och tänk mindre på andra, verkar vara parollen. De grupper och geografiska områden som har de sämre levnadsvillkoren måste prioriteras i folkhälsoarbetet.
Inkomstklyftorna måste minska. Det finns belägg för att samhällen med små inkomstskillnader fungerar bättre rent ekonomiskt, och framför allt är det mycket trevligare samhällen att leva i. Sverige är i dag det land där den relativa fattigdomen ökat mest de senaste decennierna enligt nya siffror från OECD. Sjuka, arbetslösa och förtidspensionärer har enligt SCB en sämre ekonomi i dag än de hade 2006. Från 2006 och framåt beror många av de ökade inkomstskillnaderna på jobbskatteavdraget.
Den här frågan är mycket plågsam för regeringen Reinfeldt som aldrig har sagt att man vill skapa ett samhälle med större inkomstskillnader.
Flera länder har inrättat en egen kommission enligt WHO:s rekommendation. De rekommenderar en bättre samordning av folkhälsopolitiken och ett arbete med att bryta utanförskapet i tidig ålder med mera. Socialdemokraterna vill inrätta en nationell Marmotkommission, men det säger regeringen nej till. Varför gör man det, Henrik Ripa?