Herr talman! Då återupptar vi den debatt som handlade om att Folkhälsoinstitutet och Smittskyddsinstitutet ska slås samman till en ny myndighet, Folkhälsomyndigheten. Jag vill börja med att yrka bifall till reservationen. Det är en gemensam reservation från Vänsterpartiet, Socialdemokraterna och Miljöpartiet.
Vi från Vänsterpartiet har inget att invända utan tror att det kan vara bra med den nya folkhälsomyndigheten. Vi tror att man kan utveckla och förbättra arbetet, jobba mer strategiskt och undvika en del dubbelarbete. Men det finns en del i propositionen som vi inte är lika förtjusta i, och det är därför vi har ställt oss bakom reservationen.
Herr talman! Man kan konstatera att hälsoklyftorna i Sverige har ökat. Samtidigt har vi i OECD-rapporter sett att Sverige är det land där de ekonomiska klyftorna ökar snabbast just nu. Den ojämlika hälsan är en av de största orättvisorna. I den statistik som finns från Statistiska Centralbyrån ser man att skillnaden mellan kort- och långutbildade män är mer än fem år i återstående livslängd vid 30 års ålder, och skillnaden i medellivslängd för kvinnor mellan bästa och sämsta kommun i vårt land är sex år.
En bra, jämlik och hälsofrämjande hälso- och sjukvård är viktig för hälsan. Men det är inte den som står för den allra största delen, för att vi ska ha en bra folkhälsa. Nej, då handlar det om en utbildning som når alla och kompenserar för de olika möjligheter som barn och ungdomar har här i livet. Det handlar om en trygg uppväxt för alla barn, att vi har bra bostäder för alla och slipper trångboddhet och bostadsbrist. Det handlar om arbeten, så att människor kan försörja sig, men också om arbeten som har god arbetsmiljö, så att arbetsskador undviks.
Det handlar om ekonomisk trygghet också vid arbetslöshet och sjukdom. Vi vet att vi långt ifrån har det i dag. Många människor känner stor oro inför vad som ska hända om man är sjuk eller arbetslös i dagens borgerligt styrda Sverige. Jämställdhet mellan kvinnor och män och delaktighet i vardagen och att känna sig som en del i samhället är också viktiga faktorer för en bra folkhälsa. Man kan kort och gott säga att ett jämlikt och jämställt samhälle ger bättre förutsättningar för god folkhälsa.
Det finns tydliga politiska skillnader i folkhälsopolitiken gentemot oss i Vänsterpartiet. Men vi kunde tidigare i debatten, när Miljöpartiet och Socialdemokraterna var uppe, höra att det också ligger hos dem i förhållande till den borgerliga regeringens politik, som i alltför hög grad betonar levnadsvanor och livsstilsfrågor och där tyngdpunkten och ansvaret läggs på den enskilda individen, i stället för att man tar tag i de frågor som jag beskrev förut - de strukturella samhällsfrågorna.
Jag tyckte att det blev väldigt tydligt på det stora folkhälsoseminarium som Folkhälsoinstitutet hade för några månader sedan, där man pratade om hur folkhälsan hade utvecklats under de senaste tio åren.
Den ansvariga ministern Göran Hägglund inledde. Man kan väl säga att han i alltför hög grad kopplade samman folkhälsa med sitt andra ansvar: hälso- och sjukvårdspolitiken. Det uppstod senare en diskussion om att vi kanske borde ha arbetsmarknadsministern, bostadsministern, utbildningsministern eller någon annan som inledde. De har ansvar för egentligen lika viktiga - och ibland kanske viktigare - områden för folkhälsan.
Det intressanta och drivande i folkhälsoarbetet kan jag tycka händer trots regeringens politik. Gunvor G Ericson pratade en hel del om bland annat Malmö och Kommissionen för ett socialt hållbart Malmö, som jag tycker är något av det allra bästa som har hänt när det gäller folkhälsoarbetet. Där tillsatte man oberoende forskare och kunniga praktiker, som fick i uppdrag att utifrån samlad forskning och kunskap ge förslag för att minska hälsoklyftorna i Malmö, som har stora skillnader inbyggda i sin stad.
Kommissionen har lagt fram ungefär 70 förslag. Några av dem handlar om hälso- och sjukvård. Men det handlar också om stadsplanering, bostäder, miljöfrågor, utbildning från förskolan och uppåt och lägsta skäliga levnadsnivå, alltså hur litet man kan klara sig på ekonomiskt. Ska man göra egna insatser när det gäller försörjningsstöd? Det handlar också om barns uppväxt, arbete och delaktighet.
Mot den bakgrunden tycker jag att det är viktigt att det är de här tagen vi måste ta, om vi ska minska hälsoklyftorna. Vi behöver få en inriktning på folkhälsopolitiken som står för detta. Det är riksdagen som ska besluta om detta, så att de gamla uppdragen till Folkhälsoinstitutet inte försvinner och att regeringen inte själv kan bestämma inriktningen på folkhälsoarbetet. Vi måste få upp den frågan, debattera den och kunna påverka den i riksdagen.
Det är också viktigt, som sades tidigare, att myndigheten får ett tydligt uppdrag att genomföra vad som sägs i Världshälsoorganisationens
Closing the gap in a generation
, att minska skillnaderna i samhället.
Det är naturligtvis viktigt att man arbetar utifrån modern folkhälsoforskning. Eftersom folkhälsan omfattar alla politikområden måste också den nationella nivåns arbete samordnas och vara strategisk från alla politikområden, så att man har dialog och på olika sätt understöder det viktiga arbete som pågår lokalt och regionalt.