Fru talman! Jag tror också på demokratin. Det har väglett mig under tolv år i arbetet här i riksdagen. Jag tycker dock inte att Churchills kommentar är så dum. Visst har alla styrelsesystem sina brister.
Detta är min 74:e eller möjligen 75:e debatt under dessa tolv år. Det är därför med visst vemod jag äntrar talarstolen inför den fullsatta plenisalen denna torsdagseftermiddag. Det har varit spännande år. Jag har suttit i konstitutionsutskottet hela denna långa tid, och den här typen av frågor är det som en gång drev mig dit. På sätt och vis, kan man säga, är det också det som nu driver mig härifrån. Inför nästa mandatperiod står jag inte på någon valbar plats, inte på någon lista över huvud taget.
Jag tyckte därför att det här var ett ganska bra tillfälle att summera dessa tolv år, men inte genom någon överblick. Jag vill fokusera på två frågor. Om jag får bra svar i dag från dem som begär replik på mitt anförande kan jag möjligen bereda plats i mina memoarer för dem.
Den ena frågan gäller minoriteterna. Det har vi diskuterat mycket. Jag har stor respekt för hur minoriteter hanteras, men jag har hela tiden förvånats av det sätt att se på minoriteter som finns här i salen. Det har fått mig att säga att vissa ledamöter gärna ser en baksätesdemokrati, det vill säga att man styr från baksätet. Vi har ägnat ganska mycket tid åt att diskutera detta.
Resonemanget om minoritetsskyddet och återremittering går på ungefär samma sätt. Jag säger inte att vare sig det ena eller andra är självklart, men det är att förenkla för mycket när man så tvärsäkert i reservationen hävdar att det är reservanterna, minoriteten, som har problemformuleringsrättigheten. I fullmäktige bildar man en majoritet, och de normala demokratiska spelreglerna är att majoritetens utslag gäller. Det innebär dock inte att man inte ska visa respekt för den minoritet som finns. Men om man säger att det självklart är minoriteten som äger hela problemformuleringsrätten, som man gör i denna önskan om en utredning, tycker jag att man förenklar detta med demokratin för mycket.
Man kan möjligen dra två slutsatser här:
Den ena slutsatsen är att man tror att de politiska förhållandena är så permanenta att det handlar om att skydda den minoritet som aldrig blir något annat än en minoritet.
Den andra slutsatsen är att man faktiskt inte tror på demokratin. Själva spelets grundregel är att majoriteten till slut fäller avgörandet. Det är själva poängen. Om systemet fungerar och det civila samhället - de politiska partierna, delaktigheten och lyhördheten - fungerar, så är det ett uttryck för det som är demokratin, nämligen folkviljan.
Detta är det ena principiellt stora frågekomplex som behandlas i betänkandet. Det andra handlar om något som ligger nära, men som i vår svenska debatt och i andra demokratiska strukturer handlar om förhållandet mellan olika nivåer. I svensk debatt har det främst kommit att handla om vad man lägger i begreppet "kommunalt självstyre". Det är inte alldeles lätt att fastställa.
Å ena sidan är det viktigt att de demokratiska nivåerna har fullt ansvar på sina områden. Därför har vi en så stark koppling mellan beskattningsrätt och valda församlingar. Det hyllar jag som en viktig och god princip.
Å andra sidan har vi behovet av att bygga välfärdsstaten så att den på ett hyggligt sätt svarar mot behov i hela landet, på olika ställen. Det här är en konfliktpunkt, och vissa konflikter är nyttiga konflikter. Vi ska ha den typen av diskussion. Riksdagen, den här kammaren, fattar sina beslut, och det får konsekvenser i kommunernas leverans av välfärden.
Jag tycker att det är en viktig fråga, men ibland är det en fullständigt oviktig fråga. Vi har hört att Carl-Erik Skårman i dag har sagt att det är en viktig fråga när det gäller trängselskatten och avgiften. Men häromdagen fattade den här kammaren beslut om friskolor och friskoleetablering, och då var diskussionen om det kommunala självstyret fullständigt borta.
Man använder alltså de här metoderna och resonemangen precis som man själv vill, och så fungerar det för oss som människor. Men jag skulle därför vilja utmana den som eventuellt begär någon replik att faktiskt klarlägga det här. Vad finns det för samband med hyllandet av det kommunala självstyret när man så vårdslöst i vissa typer av frågor vill frånta kommunerna all rätt att besluta?
Nu kan någon vän av ordning möjligen säga att det här hör väl inte riktigt till det här betänkandet, och det är alldeles korrekt.
Jag yrkar avslag på alla reservationer. I flera fall kommer väl majoriteten att vinna, till och med i de flesta. Det kan hända att det innebär att jag hamnar på den förlorande sidan någon gång, men sådan är demokratin.
Med detta, fru talman, vill jag tacka för de här tolv åren och önska kamraterna och fru talman lycka till i valrörelsen och arbetet framöver.