Fru talman! Det är möjligt att jag mer håller med Astrid Lindgren än Carl-Erik Skårman. Men just i den här frågan kanske vi kan mötas ändå. Jag tror också att den som är stark måste vara mycket snäll. Det är synd att Carl-Erik Skårman gör halt där. Det resonemanget gäller också för vårt samhälle. Det är lite grann samhällsbilden som vi skulle behöver diskutera mer.
Den som har det mycket bra måste också vara redo att avstå i ett gemensamt samhälle. Vilken form gör vi det i? Lite historiskt och förenklat kan man säga att det förr gjordes genom att vissa människor, dock inte alla, var generösa och bidrog till andra. Vi har valt en form där vi gör det under samhällets organisering och där vi fattar de gemensamma besluten.
Den som är mycket stark måste vara mycket snäll. Den som är mycket rik måste vara redo att avstå. Det är därför vi byggt ett samhälle som bygger i hög grad på politiken och på demokratin. Man kan alltid diskutera hur lång räckvidden ska vara i olika typer av frågor. Den valrörelse som vi nu står inför kommer att på olika vis illustrera just detta. Då är det fråga om: Vad är det för räckvidd som vi tror att välfärdssamhället behöver ha, och hur kan vi möta människor?
Sedan går jag över till frågan om minoriteten i kommunerna. Vi ska väl inte bortse från att den erfarenhet som både Carl-Erik Skårman och jag har innebär att det finns ett renodlat, vackert politiskt spel. Men det kan också finnas ett maktspel respektive ett obstruktionsspel i demokratin som vi inte ska spela i händerna. Det är balanspunkterna vi måste hitta i politiken.