Fru talman! Nej, det är inte enkelt. Min bild av demokratin är att den är så mycket mer än de valda församlingarna. Här vet jag att jag och Pär Axel håller med varandra.
Det gäller allt det arbete som görs ute i fackförbund, i föreningar, i partiorganisationer, i idrottsklubbar, av människor i nätverk eller utan någon sammanslutning över huvud taget. En politisk tanke, en politiker, är var och en som tycker eller tänker någonting om någonting som inte bara berör en själv utan också andra människor.
Har man den grundsynen, och också grundsynen att makt ska vara på så låg nivå som möjligt, är det inte bara det kommunala självstyret man värnar utan också det individuella självstyret. När man ska flytta makt från den lägsta politiska nivån, individen och de fria sammanslutningarna runtom den, till exempel till ett kommunfullmäktige ska det finnas goda skäl för det.
Jag tycker inte att det finns goda skäl att en kommun till exempel ska kunna stoppa en individ från att starta en förskola eller till exempel ska kunna stoppa en individ från att ha möjligheten att gå till ett sjukhus om den behöver det. För att skapa den rätten krävs det någon form av lagstiftning. Det lagstiftande organet i Sverige är den här riksdagen.
Fru talman! Det kan tyckas lite bakvänt att vi ska stifta lagar som ger den enskilde rätt gentemot sina kommuner. Men det är den form vi har valt i enhetsstaten Sverige. Jag är beredd att ifrågasätta det. Jag vet att min partikamrat i Grundlagsutredningen också är det. Jag talar om till exempel lokala kommunala regeringsformer. I en sådan modell, i ett sådant Sverige, skulle det kanske se lite annorlunda ut. Men där är vi inte än.