Fru talman! Det var möjligen ett något olyckligt exempel. Man kan väl inte säga att de experiment som gjordes i Stockholms läns landsting när det gällde sjukvården var ett uttryck för den svages rätt. Det som vi från Socialdemokraternas sida och även jag som utredningsman kunde kritisera Stockholms läns landsting för var att man så lite hade reflekterat över följderna av den privatisering som man gjorde av S:t Görans Sjukhus.
Man ryckte ut en del i en ganska omfattande vårdkedja utan att ens diskutera de politiska problemen men inte heller de vårdideologiska problemen. Att staten då valde att slå till med en stopplag som sedan kom att permanentas i en lite annan form var inte uttryck för att man var den store starke.
Detta var sättet att mota den lite aningslösa politik som Carl-Erik Skårmans partikamrater drev. Men det gjordes också för att värna den lille i det svenska samhället. Det var den frågan som var så viktig. Den tycker jag att vi ska diskutera skarpt och intensivt.
Carl-Erik Skårman är ett gott exempel på en som kan föra en sådan diskussion med sansad ton. Är det något jag för demokratins skull är orolig för är det att tonarten i den här kammaren och i politiken totalt sett håller på att skärpas i vårt land.
Jag tror inte att det är bra. Vi måste respektera varandra med våra olika idéer. Det kan vi göra med ganska hårda argument och debatt. Men vi ska fortsätta att lita på varandras goda vilja att bygga det här samhället.
Jag hoppas att våra efterkommande här, efter Carl-Erik och mig, kan föra en mer sansad politisk debatt. Det tror jag att demokratin mår väl av.