Herr talman! Jag kan börja med att instämma i Inge
Carlssons anförande, men jag vill göra följande
tillägg.
Man upplever många gånger i den här kammaren
att debatterna och de synpunkter som där kommer
fram är långt ifrån den verklighet som diskuteras.
Man får en känsla av att skygglapparna dras för och
öronen stoppas igen för de problem som
aktualiseras. Man framhärdar i sin tro att inget
behöver göras, att ingenting är galet. Senast i går
kväll debatterade vi en fråga om skogsbruket i
Norrlands inland. Om de människor som bor och
verkar där skulle ha åhört den debatten och de
påståenden som där gjordes, skulle de ha tagit sig
för pannan och undrat vilken värld den här
församlingen lever i. Detsamma tycks gälla när vi
diskuterar jaktfrågorna, i synnerhet priserna och
prisutvecklingen när det gäller jaktarrendena.
Utskottsmajoriteten har tydligen ingenting gjort
eller ingenting hört i den här frågan. Det är
proteststormar som blåser ute i jägarleden.
Här har riksdagen i stor enighet uttalat sitt stöd för
att folkrörelseengagemanget i jakten och viltvården
skall bibehållas och utvecklas samt för att samhället
skall medverka till att skapa goda förutsättningar
för detsamma. Men hur går viljan ihop med att
stilltigande åse att regler och priser införs som helt
strider mot en bra viltvård och som tvingar
människor med en tunn plånbok att sluta med sin
jaktutövning? Det är bara att åka ut i landet och
diskutera med de berörda. De har ingen förståelse
för att jakträttsupplåtelser är civilrättsliga avtal och
att det då kan innebära vilka priser som helst, att
marknaden skall styra. Förståelse för sådant har
inte dessa människor, och det skall vi vara innerligt
tacksamma för. Annars skulle samhället helt ha
misslyckats i sina strävanden att jakten skall handla
om viltvård. Det är skrämmande att det är här i
parlamentet som man inte har dragit slutsatserna av
vad man själv har beslutat.
Lennart Brunander undrade vad man kan göra.
Det är ju statens eget företag, Domänverket, som
alltid har gått och går i spetsen för att trissa upp
priserna. Det är bara att tala om för Domänverket
att det handlar mot vad parlamentet har beslutat
om jakten och viltvården. Det är helt klart att det
strider mot riksdagens beslut. Man kan inte bedriva
en bra jakt och viltvård med den jaktpolitik som
Domänverket i dag för.
Lennart Brunander sade också att det finns
undersökningar som visar att det är andra
kostnader som är högre än jaktarrendena. Det
stämmer inte. Jag har jagat i 40 år, så jag vet vad
det är som kostar. Men denna utredning hamnade
snett. Lennart Brunander vet att hälften av marken
i Sverige ägs av privatpersoner. Det är ytterst sällan
som dessa tar ut arrendepriser för sina jaktmarker.
Man bedriver sin jakt endera tillsammans med
andra markägare eller också upplåter man sin
jaktmark till ett jaktvårdsområde. På sin höjd kan
markägarna ta emot ett älglår eller annat. De
åsätter aldrig några höga priser. Möjligtvis lockas
man nu på vissa håll med att göra det, men så har
man inte gjort förut.
Ett gevär köper man för det mesta för sin livstid.
Det är ju jaktarrendena som i dag kostar, i
synnerhet med de otroliga priser som kan
förekomma.
Rätt skall vara rätt. Inge Carlsson nämnde att Karl
Erik Olsson inte ansåg att priserna var höga. Också
jag förde en debatt med Karl Erik Olsson i våras.
Då delade han i princip min uppfattning, att
arrendena var för höga. Det erkännandet skall
göras. Karl Erik Olsson är i alla fall medveten om
att arrendena är för höga, till skillnad från
utskottsmajoriteten.
Det skall villigt erkännas att Jägareförbundet fick i
uppdrag att följa utvecklingen och komma till
regeringen med förslag, då man ansåg att det hela
hade gått snett. Men det har man inte gjort, och det
skall Jägareförbundet ha sig en blåsning för. Det
finns kanske en förklaring. Det ingår för många
stora markägare i Jägareförbundets styrelse och på
ledande poster. Jag har tagit del av några intervjuer
med stora godsägare som har uttalat att de inte ser
utvecklingen av detta med jakträttsupplåtelser som
något problem. Ordföranden för Skånes
jordägareförbund har gjort uttalanden av den
typen. Det är klart att med personer med sådana
uppfattningar i en styrelse för ett förbund som skall
slå vakt om de breda jägarledens intressen, är det
förklarligt att det är svårt att påpeka för regeringen
att prisutvecklingen när det gäller arrendena har
gått snett.
Förra året diskuterade vi också den här frågan.
Positionerna är lika låsta nu som de var då. Det
återstår tydligen bara att vänta och hoppas på en
annan regering och en annan sammansättning av
riksdagen för att vi skall kunna ta itu med det
största problemet inom jakten och viltvården. I
avvaktan på detta vill jag yrka bifall till den
socialdemokratiska reservationen.