Fru talman! Det var många frågor som Sten Tolgfors ställde. Jag ska försöka besvara en del av dem.
Först frågan om lärarbristen. Före lärarreformen hade vi ungefär 9 000 lärare i lärarutbildningen. Efter reformen, när den sjösatts, var vi uppe i 14 000. Det var en konkret åtgärd i reformen. Det var en nödvändig reform för att stärka lärarutbildningen för att kunna leverera kompetenta lärare ute i verksamheten.
Vi följer upp fortsatt, som betänkandet också tydligt och bra beskriver, i dialog med lärosätena och kommunerna för att se vad som behöver göras. Högskoleverket följer detta oerhört noga, och även andra.
Forskningen var ju ett av de riktigt stora huvudnumren i den nya lärarutbildningen. Äntligen samlade vi oss kring att kräva att det här området skulle ha egna pengar för forskning. Det som låg bakom var Lärarutbildningskommittén. Denna satsning gjorde att vi i dag har en bra bit över 100 miljoner som är avsatta till forskning och som inte fanns förut. Det fanns inga sådana pengar, utan man var hänvisad till de pengar som vi brukar prata om som medfinansiering från högskolor och universitet och där vi nu kan kritiskt konstatera och fråga: Vad blev det av det som vi ändå hoppades på?
Vi har fått exempelvis forskarskolorna, och vi har fått förutsättningar att på sikt verkligen stärka forskningen, inte minst den tillämpade forskningen ute i skolorna. Det är oerhört viktigt.
Fortbildningen - ja, jag tillhör dem som brukar säga att om vi menar allvar med att det här är det viktigaste området för framtiden för att behålla och utveckla välfärden och att denna yrkesgrupp - som jag sade i mitt huvudanförande - kanske är den viktigaste yrkesgruppen, då måste de som finns inom den få i jämförelse med andra oerhört mycket mer fortbildning. Det är ett kommunalt ansvar. Vi har en lärarutbildning där vi har ett verktyg som ger oss förutsättningar för att fortsatt bevaka det i dialog med kommunerna. Det är oerhört viktigt.