Fru talman! Tanken med den nya lärarutbildningen och dess struktur tror jag i grunden var god. Man ville öka den vetenskapliga anknytningen till exempel. Men problemet var att det politiska ansvaret inte togs på ett adekvat sätt.
Det framgick i fjol vid Högskoleverkets utvärdering att den infördes för fort och lite slarvigt. Man hängde inte med när det gällde att säkra kvaliteten hela vägen. Det ser också för olika ut på olika håll.
Därför är det intressant att notera att Nils-Erik Söderqvist själv var med och avfärdade de borgerliga kraven på att så att säga styra upp kvaliteten via examensmålen. Det gällde läs- och skrivinlärning, som Ulf Nilsson tidigare talade om, alltså förmågan att verkligen lära yngre barn att läsa och skriva. Det handlade om kunskaper om mobbning och konflikthantering. Det röstade Söderqvist nej till. Riksdagen körde över honom. Det handlade om förmågan att använda prov och att betygsätta. Allt detta sade Söderqvist nej till här i riksdagen förra året.
Sedan gick det några veckor. Då kom eftertankens kranka blekhet i form av hans apostel Leif Pagrotsky som skrev en artikel i DN och kapade de borgerliga förslagen rakt av, införde dem, men berättade inte varifrån de kom. Nu refererar Söderqvist och majoriteten i betänkandet till att detta var nödvändiga och bra förändringar. Det visar bara att Socialdemokraterna inte förmått att ta ansvar för den reform som de själva stod bakom.
Men jag ska ställa några konkreta frågor. Vad vill Söderqvist göra för att stärka forskningsanknytningen i lärarutbildningen och i läraryrket? Jag redogjorde för vad vi vill.
Vad vill Söderqvist göra för att stärka finansieringen av akademisk fortbildning för lärare?
Vad vill Söderqvist göra för att vi ska komma bort från att bara 65 % av landets lärare är ämnesbehöriga?
Vad vill Söderqvist göra för att motverka kommande lärarbrist när vi vet att det kommer att behövas bortåt 13 000 nya behöriga och välutbildade lärare per år framöver?