Fru talman! Jag håller med Britt-Marie Danestig om att det är viktigt att läraren ser eleverna och visar värme. Men läraren behöver också redskap i sin kunskapsbank som han eller hon har med sig för att kunna hjälpa eleven rätt.
Jag koncentrerar mig på det här med att ämneskunskaperna och kunskaperna inte urvattnas. Det är några enkla frågor. Problemet är att lågstadielärarna, eller motsvarande lärare för mindre barn, har möjligheter att fördjupa sig i och läsa ämnen som de väljer i utbildningen men också har möjligheter att i princip helt välja bort det de behöver kunna för att hjälpa små barn med läs- och skrivutveckling. Tycker Britt-Marie Danestig att det är rätt?
Däremot kan högstadielärare bli behöriga att undervisa i fyra fem ämnen med ganska få poäng i varje ämne, alltså mindre specialisering. Jag minns att flera universitet räknade ut hur mycket ämneskunskaperna kunde minska för ämneslärare, och då kom man upp till 60 poäng.
Min enkla fråga är: Kan Britt-Marie Danestig förneka att ämneslärarna har blivit bredare och har mindre specialiserade kunskaper? Lärarna för de mindre barnen har också blivit bredare i sin kunskapsbas, men mycket mindre kunskaper behöver de ha inom det område som de ska vara specialister på. Det är det som är problemet med utbildningen.
Siffran talar sitt tydliga språk: Ungefär 35 % av de blivande lågstadielärarna, om jag använder det ordet, hade inte tillräckliga kunskaper i barns läs- och skrivutveckling. Det kan man väl inte kalla en kvalitetshöjning av lärarutbildningen?