Herr talman! För Folkpartiet liberalerna är rovdjurspolitiken och landsbygdspolitiken viktiga frågor. Det betänkande och den debatt vi nu har skulle handla om jakt och viltvård där mycket finns att diskutera, till exempel hur vi behöver utöka jakt på säl och skarv. Men fokus hamnar som vanligt på rovdjurspolitiken. Regeringen och dess stödpartier bär ansvaret för att det blir på det viset.
Jag vill inledningsvis påminna om det som jag har lyft fram flera gånger i den här debatten - vårt ansvar både som politiker, jägare och vanliga människor ute i landet för den debatt som förs. Vi måste komma ifrån den vulgärdebatt som tyvärr ofta fortfarande dyker upp med hänvisningar till sagor när det gäller våra rovdjurs farlighet och så vidare. Det är mycket viktigt med en korrekt och saklig debatt så att vi kommer ur det elände som föregående talare här har beskrivit.
Herr talman! Debatten om rovdjurspolitiken, främst vargen, handlar om en klassisk liberal fråga - naturvården. Folkpartiet vill få en livskraftig och jaktbar vargstam i Sverige och en rovdjurspolitik som har bred acceptans. Vi anser att den socialdemokratiska regeringen har försatt rovdjurspolitiken och förtroendet för oss politiker i stor fara genom att inte fatta beslut bland annat i fråga om § 28 i jaktförordningen. När beslutet väl kom var det varken tillräckligt tydligt eller tillräckligt långtgående.
Ska vi ge förutsättningar för tolerans hos tamdjursägare mot de stora rovdjuren och minska möjligheten till avsiktlig illegal jakt måste tamdjursägare som lever i närheten av rovdjur känna större trygghet i att kunna skydda sina djur. 28:an måste vara enkel att tolka, och vi måste reglera vad djurägare och polis ska vidta för åtgärder efter att rovdjur dödats.
Regeringens beslut att ändra jaktförordningen innebär att det under vissa omständigheter blir lagligt att döda en varg som har kommit in i ett tamdjurshägn. En dödad varg ska ligga orörd på platsen tills polisen ger tillstånd till flyttning efter det att en bedömning har gjorts av om kraven i jaktförordningen har uppfyllts. Denna förändring är ett steg i rätt riktning, men otillräcklig. Folkpartiet anser att ägare av tamdjur ska ha rätt att skydda också sina frigående tamdjur, till exempel på en fäbod utan inhägnad. Detsamma gäller ägare av jakthund som attackeras av varg.
Möjligheten att försvara tamdjur och hund kan innebära att några fler rovdjur dödas varje år jämfört med nuläget. Men förslaget myndigförklarar djurägarna och ger dem ett ansvar för att inte missbruka den befogenhet de får. Visar det sig bli fallet så får det bli en återgång till de gamla reglerna. Vår och våra allianskollegers bedömning är att när tydliga regler om platsundersökning och vad djurägare och polis ska vidta för åtgärder efter det att rovdjur dödats också regleras i jaktförordningen, vilket inte är fallet i dag, så ökar rättssäkerheten för djurägare. Risken för felaktigt utnyttjande av paragrafen minskar också.
Herr talman! Mycket tyder på att det etappmål för varg som riksdagen beslutade om 2001 kommer att nås inom ett par år. Därför är det mycket viktigt att en noggrann uppföljning och utvärdering av politiken görs nu och att förvaltningsplaner förbereds även för varg. Det har vi krävt i denna kammare åtminstone de senaste två åren.
Ytterligare ett bevis på en handlingsförlamad socialdemokratisk regering är att den rovdjursutredare man har tillsatt inte har fått chansen att fullfölja sitt uppdrag utan pekpinnar. Han avgick innan rovdjursutredningen hann påbörjas. När avgår den nu sittande?
Snabb kontakt, kommunikation och information direkt på lokal nivå när det behövs är lika viktigt som ett enkelt och tydligt regelverk. Om samhället kan ge information och hjälp när behov uppstår antingen vid problem eller nyetablering av till exempel varg så kan rovdjurspolitiken få det förtroende den behöver. Berörda länsstyrelser har naturbevakare, ibland tyvärr deltidsanställda, med god lokal kännedom och goda kontakter för detta arbete. Folkpartiet har redan tidigare krävt att regeringen skulle samla resurserna så att det verkligen finns tillgängliga naturbevakare i de rovdjurstäta länen, speciellt där nyetableringar förväntas. Varje krona som satsas på direkt kommunikation och kontakt när det behövs är just nu mer effektiv än breda allmänna informationsinsatser.
Är det en sådan satsning som döljer sig bakom regeringens satsning på rovdjursakutgrupper med början i Värmland och Dalarna? Det är den funktion jag beskrivit som måste finnas tillgänglig och inte ett stort antal personer. Det är också viktigt att arbetet i de regionala rovdjursgrupperna och i det nationella rovdjursrådet blir effektivt och lokalt upplevs som konkret och meningsfullt.
Folkpartiet liberalerna anser att Naturvårdsverket ska ha det övergripande ansvaret att besluta i skyddsjaktsfrågor. Naturvårdsverket ska kunna delegera beslut i skyddsjaktsfrågor till länsstyrelse när vargstammen i Sverige bedöms vara livskraftig, precis som i dag är fallet med björn och lo. Grunderna för ett sådant beslut ska finnas angivna i lagstiftningen. I enstaka fall är skyddsjakt då och då nödvändig och även i dag fullt möjlig. Det är viktigt att påpeka det, eftersom det ofta har glömts bort i debatten. Men mycket finns fortfarande att göra för att åstadkomma snabbare kontaktvägar mellan lokal nivå, regional nivå och riksnivå.
Både länsstyrelser och Naturvårdsverk har verkligen legat på för att få departementet att underlätta snabba lokala beslut när skyddsjakt behövs, till exempel för enstaka individer som ställer till problem. Det har gällt problem som har förorsakas av björnhonor med ungar eller lohonor med ungar. I dag har länsstyrelser med fasta stammar av björn och lo möjlighet att själva besluta om skyddsjakt för enstaka individer av dessa arter. Naturvårdsverket föreslog för mer än två år sedan att 27 § i jaktförordningen skulle ändras så att länsstyrelsen också kunde meddela jakt på familjegrupper, men ännu har ingenting hänt. De här förslagen har legat i två år på departementet.
Herr talman! Att som Miljöpartiet säga blankt nej till ytterligare förändringar av § 28 gynnar, i det läge vi nu hamnat i, ingen, varken varg eller människa. Att som Socialdemokraterna varken kunna hantera frågan om § 28 eller på ett trovärdigt sätt få i gång en rovdjursutredning är förödande både för rovdjurspolitiken och för förtroendet för oss politiker.
Det är ett absolut måste att den uppföljning och de utvärderingar av rovdjurspolitiken som var planerade nu verkligen kommer i gång och resulterar i förändringar så att tamdjursägare känner trygghet i att de kan skydda sina djur och så att rovdjursvänner känner trygghet för vargstammens utveckling. Nödvärnsrätten måste naturligtvis också bli så tydlig och enkel att tolka att rättssäkerheten för både människa och rovdjur ökar.
Herr talman! Jag vill avslutningsvis yrka bifall till den gemensamma alliansreservationen nr 5.