Herr talman! Vi har nu vår sista debatt om jakt och viltvård för den här valperioden. Mitt anförande kommer liksom många av de andra att handla om rovdjuren och deras förvaltning.
Den rovdjurssituation vi har i dag har sin utgångspunkt i 1960-talet när vi vände från utrotningspolitik till bevarande och utveckling av rovdjursstammarna. Det skedde via Bernkonventionen år 1982. Den förespråkar skydd av europeiska vilda djur och växter samt deras naturliga miljö.
Konventionen om biologisk mångfald utarbetades i Rio de Janeiro, och sedan kom habitatdirektivet. Det skedde i början på 90-talet. Det är viktiga dokument som påverkat det svenska arbetet med en svensk mångfaldspolitik. Det betänkande som antogs av den borgerliga majoriteten i riksdagen i december 1993 fick heta
Strategi för biologisk mångfald
. Någonstans där har vi utgångspunkten för dagens svenska rovdjurspolitik, och alla var med.
Vi har sedan dess utrett rovdjurspolitiken specifikt. År 2000 kom propositionen
Sammanhållen rovdjurspolitik
med förslag om antal föryngringar när det gäller de fyra stora rovdjuren och kungsörnen. Riksdagens betänkande behandlades år 2001, där vi fastställde nationella mål för hur många föryngringar varje djurart ska ha.
Vi angav miniminivåer när det gäller antalet djur avseende björn och lo samt etappmål för järv och varg.
Nu när det gått fem år kan vi börja se effekterna av våra beslut. Det är säkert inte fel på uppsatta mål just som mål betraktade. Men det finns en del att fundera på när det gäller förvaltningen av rovdjursstammarna. Några av oss som har rest land och rike runt och varit på välbesökta rovdjursdebatter under valperioden kan vittna om den kritik som framförts mot att vi inte har en regional förvaltning av alla stora rovdjur. Det gäller särskilt vargen som har etablerat sig på ett sätt som ingen hade kunnat förutse, med en stark koncentration till Mellansverige och den sydligaste delen av Norrland.
Vidare handlar det om att vi har en nödvärnsparagraf i jaktförordningen som inte medger att man på ett rättssäkert och rimligt sätt kan skydda sina tamdjur vid eventuella angrepp från rovdjur. Regeringen ändrade 28 § jaktförordningen den 1 mars, som några här har påpekat, så att tamdjur i hägn får skyddas redan vid första angreppet om man inte kan skrämma bort angriparen. Men det anses inte tillräckligt.
Det har varit svårt att komma vidare i paragrafens revidering genom politiskt samarbete. Därför har vi socialdemokrater bildat en partiintern jakt- och viltvårdsgrupp som har i uppgift att gå vidare och att försöka att längre fram komma med förslag som klarar ut 28 § jaktförordningen så att nödvärn kan tillämpas på ett rättssäkert sätt i alla situationer där rovdjur angriper tamdjur. Den frågan är lite av en nyckelfråga för om den framtida rovdjurspolitiken ska bli lyckosam eller inte.
Vi ska inte dölja att det finns en förtroendekris mellan olika intressegrupper i den här frågan. Det finns de som tror att utvidgningen av nödvärnsparagrafen innebär att fler rovdjur kommer att skjutas. Den förtroendeklyftan måste överbryggas för att vi ska få en stabil och förtroendefull rovdjurspolitik i Sverige.
Det är den känslan som landsbygdsbefolkningen framför till oss när vi är ute på besök i bygderna. Många anser att livskvaliteten har försämrats avsevärt sedan rovdjuren etablerat sig i deras omgivning. Kanske handlar det mest om känslan av att ingen omgående tar tag i akuta situationer där rovdjur är inblandade. Där hoppas vi att det blir bättre i framtiden när vi tillför ökade resurser.
Det finns också de som tycker att det är en rikedom att få tillbaka rovdjuren i den svenska naturen. Det måste sägas att det kan vara så om vi lär oss att förebygga och hantera de problem som kan uppstå.
Vår uppgift här i riksdagen är att balansera olika åsikter och viljor. Personligen upplever jag att vi under den gångna valperioden haft svårt att klara den uppgiften. Det har varit mycket för och emot. Det har vi också hört här i kväll.
Naturligtvis har vi noterat stämningarna ute i bygderna och insett att vi inte kan ha en rovdjurspolitik som har så låg trovärdighet som just nu är fallet i de områden där det finns stora koncentrationer av rovdjur.
Det är den erfarenheten som ligger till grund för regeringens beslut att utvärdera rovdjurspolitiken. Nu har regeringen tillsatt en utredare som fått i uppgift att analysera rovdjursstammarnas tillväxt och att sedan komma med förslag om hur rovdjurspolitiken ska utvecklas. Det är välkommet. Vi behöver en ansvarsfull rovdjurspolitik som är väl förankrad hos hela befolkningen.
Det blir en svår men nödvändig uppgift att försöka minska de konflikter vi i dag har. Vår ambition är att både jakt och viltvård ska kunna vara en viktig del av människornas vardag även i framtiden. Vi vill inte att människor på landsbygden ska känna sig marginaliserade, att ingen lyssnar på deras synpunkter. Vi vill ha en rovdjurspolitik som är i samklang med både människorna och naturen - socialt, ansvarsfullt och ekonomiskt.
Utredaren har ett brett uppdrag att se över hela rovdjurspolitiken. Alla områden som nu har kritiserats starkt kommer att finnas med och belysas i utredningen: samverkansfrågor, förvaltning, organisation, etappmål och miniminivåer, genetiska möjligheter, ersättningsfrågor med mera.
Jag har i huvudsak uppehållit mig vid rovdjursfrågorna i detta mitt kanske sista anförande i Sveriges riksdag. Betänkandet innehåller också många andra angelägna motioner inom området jakt och viltvård som jag inte har berört i mitt anförande. Det betyder dock inte att jag tycker att de är mindre viktiga.
Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag i betänkandet i dess helhet och avslag på samtliga reservationer.