Herr talman! Som tidigare nämnts handlar betänkandet som vi i dag debatterar om jakt och viltvård. Men som i alla andra sammanhang när vi diskuterar jakt och viltvård kokar det hela ned till rovdjurspolitiken. Det är nämligen få saker som engagerar människor på landsbygden så mycket som den rovdjurspolitik vi har - eller jag kanske ska säga den brist på rovdjurspolitik som vi har. Det är så man upplever det på många håll runtom i landet. Det finns ingen rovdjurspolitik värd namnet. Man har inget förtroende för hur den lagstiftning som formats i det här huset fungerar.
Jag vill att vi i Sverige ska ha en livskraftig rovdjursstam. Men för att vi ska kunna ha det krävs att vi har en rovdjurspolitik som har människors acceptans och som människor har förtroende för. Jag vågar påstå att så inte är fallet i dag. Vi har därför ett ansvar att se till att det finns en lagstiftning som är tydlig och tar människors oro på allvar.
Det finns nämligen en stor oro bland människor runtom i landet för hur deras livssituation ser ut i dag och hur den ska se ut i framtiden. Det väcker engagemang, det väcker känslor, det väcker debattlusta och det väcker en vilja att kunna påverka. Det är få andra frågor som fyller bygdegårdar runtom i landet eller får 3 000 människor att åka till Falun för att diskutera en speciell fråga. Få frågor väcker ett sådant engagemang som just frågan om rovdjurspolitiken.
Jag bor själv inte i ett rovdjurstätt område. Jag är inte heller jägare, och jag har ingen boskap som är hotad. Därför kan jag inte till hundra procent sätta mig in i den rädsla och den oro som många människor ger uttryck för inför mig, men jag märker att det hindrar dessa människor i deras dagliga värv. Den oron och rädslan hindrar möjligheterna till utveckling på landsbygden, det som vi debatterade tidigare i dag. Därför har vi ett ansvar för att förändra detta.
Många är de djurägare som drabbats av rovdjursangrepp. Många av dem har också i stort sett tvingats stå och se på när deras tamdjur har angripits. Vi vet att en del har valt att inte se på, och vi har också kunnat se vilka konsekvenser det har fått. Därför är det så oerhört viktigt, återigen, att vi får en lagstiftning som har människors förtroende. Men det är också viktigt att den är tydlig, så att jag som enskild individ och som medborgare vet hur jag ska bete mig.
Den förändringen av 28 § som regeringen har gjort är inte ett steg mot att öka förtroendet för lagstiftningen, att öka tydligheten, utan snarare tvärtom. Den kommer att få motsatt effekt, tror jag. Därför vill vi, precis som övriga partier i alliansen, se en förändring av 28 §. Jag yrkar då, precis som de andra, bifall till reservation 5 om en förändring så att den enskilde har möjlighet att skydda sina tamdjur.
Herr talman! Låt mig avslutningsvis beröra beslutsnivåerna. Rovdjurspolitiken handlar för mig och Centerpartiet nämligen också om en demokratifråga. Det handlar om att de som berörs kan vara med och påverka sin egen situation och att de kan känna en närhet till besluten. Därför vill vi se en decentralisering av beslutsnivån när det gäller skyddsjakt på rovdjur. Om tamdjur i något sammanhang har blivit utsatta i stor mängd vill vi flytta ned beslutsnivån när det gäller rätten att bedriva skyddsjakt på rovdjur till läns- och regionnivå. Det är en demokratifråga. Det handlar också om att vi ska få den här ökade acceptansen och ta till vara den möjlighet som finns på landsbygden.
Jag och Centerpartiet vill se en livskraftig rovdjursstam, men vi vill också ha en rovdjurspolitik som är värd namnet. Jag kan inte annat än konstatera att den rovdjurspolitik som finns i dag har havererat, och för att det ska kunna bli en riktig rovdjurspolitik krävs det ett regeringsskifte.