Herr talman! Lars Werner har med hänvisning till
nedgången i byggsektorn och prognoser om
kommande investeringar i bostads- och annat
byggande ställt fyra frågor till statsministern:
1. Kommer regeringen att stödja Vänsterpartiets
och Socialdemokraternas förslag om ökade
investeringsvolymer i byggsektorn?
2. Vilka ytterligare förslag till åtgärder avser
regeringen att presentera för att motverka den
fördjupade byggkrisen?
3. Är det regeringens bedömning att ytterligare
försämringar av bostadssubventionerna är ett steg i
rätt riktning för att lösa byggkrisen?
4. Vad avser regeringen vidta för åtgärder för att
upprätthålla kostnadsneutraliteten mellan olika
upplåtelseformer?
Interpellationen har överlämnats till mig för att
besvaras.
Lars Werners första tre frågor utgår från att
regeringens generella politik och särskilda insatser
för infrastruktur, ombyggnad, m.m. inte är
tillräckliga och att beslutet om ytterligare
neddragning av bostadssubventionerna fördjupar
byggkrisen.
Regeringen delar inte Lars Werners uppfattning.
Problemen på bygg- och bostadsmarknaden beror
inte på att det finns för litet statligt stöd för
bostadsbyggandet. Staten erbjuder räntestöd såväl
till ny- och ombyggnad av bostäder som till
underhåll och reparationer av bostadshus. Staten
lämnar just nu också skattereduktion vid
ombyggnad av bostäder och särskilt bidrag för
ombyggnad av äldrebostäder. Båda stöden ingår i
det ROT-paket som riksdagen fattade beslut om
förra våren och kompletterar andra stöd. Dessutom
kommer ytterligare ROT-insatser nu att göras med
anledning av riksdagens senaste beslut. Inte heller
kan man påstå att 1993 års omläggning av
subventionssystemet för ny- och ombyggnad av
bostäder lett till att subventionerna till kommande
produktion blivit sämre. Enligt Boverkets
beräkningar är det nya räntebidragssystemet
fördelaktigare än det tidigare.
Dessutom har riksdagen på regeringens förslag
beslutat om dels sänkt fastighetsskattesats och
reducerad skatt efter ombyggnad, dels åtgärder för
att stabilisera bostadskreditmarknaden.
Bostadsbyggandet, och då inte minst
ombyggnadsverksamheten, är alltså i själva verket
just nu föremål för mycket omfattande stödinsatser.
Motsvarigheten till statliga stödinsatser inom
bostadsmarknaden går inte att finna inom någon
annan del av näringslivet.
All analys visar att dagens problem för bygg- och
bostadsmarknaden, liksom för andra delar av
näringslivet, hänger samman med lågkonjunkturen
och andra effekter av den ekonomiska politik som
bedrevs främst under 1980-talet men också
tidigare. På 1980-talet skapades en rad strukturella
problem som vi nu måste komma tillrätta med.
Inom bygg- och bostadsområdet är det framför allt
de höga produktionskostnaderna som måste
attackeras. Det är då viktigt att höga kostnader inte
döljs med alltför stora subventioner, såsom skedde
på 1980-talet.
En grundläggande förutsättning för en positiv
utveckling av bostadsbyggandet och
fastighetsägandet är således att producenter och
ägare stimuleras att hålla sina kostnader låga så att
hushållen kan efterfråga bostäder utan omfattande
kostnadsdöljande subventioner. Regeringen har
genom det förändrings- och förenklingsarbete som
genomförts sedan hösten 1991 inom bl.a. bostads-
och byggnadsväsendet och inom skatteområdet lagt
grunden för en sådan ordning och därmed för en
positiv utveckling av bygg- och
bostadsmarknaderna.
Lösningen på problemen för bygg- och
bostadsmarknaden ligger i övrigt i att det förs en
ekonomisk politik som leder till tillväxt. Som jag
framhållit många gånger måste även
bostadsmarknaden inordnas under de allmänna
målsättningar som gäller för en sådan politik. Även
bostadsmarknaden måste medverka till att hålla
inflationen på en låg nivå och minska statens
utgifter så att det skapas förutsättningar för ett lågt
ränteläge. Att, som Lars Werner och andra vill,
genom särskilda statliga bidrag nu stimulera fram
nya bostäder som det inte finns någon faktisk
efterfrågan på vore liktydigt med att upprepa de
misstag som gjordes på 1980-talet. Bilden av
bostadsbyggandet som motorn i ekonomin har
tyvärr visat sig felaktig.
Vad sedan gäller frågan om kostnadsneutraliteten
mellan olika upplåtelseformer hänvisar Lars
Werner till en rapport från SABO. Även om det
finns anledning att ha flera invändningar mot
rapportens innehåll, är det självfallet regeringens
målsättning att neutralitet skall gälla mellan olika
upplåtelseformer. Det är därför som flera ändringar
i såväl räntebidragssystemet som vid beskattningen
genomförts under mandatperioden. Därmed har vi
kommit ifrån det tidigare ensidiga gynnandet av
vissa upplåtelseformer och av vissa
fastighetsägarekategorier. Ytterligare steg mot
neutralitet tas dels då den uppskjutna sänkningen
av kapitalskattesatsen till 25 % genomförts fr.o.m.
1995, dels genom den utredning av
fastighetsbeskattningen som nu genomförts.