Herr talman! Vi befinner oss i en mycket besvärlig
och oacceptabel arbetslöshetssituation -- inte bara
för dem som tidigare har varit verksamma i
byggsektorn. Det skedde en våldsam uppblåsning
av byggsektorn under de sista åren av 1980-talet och
det första året på 90-talet. Den uppblåsningen var
inte lycklig; det har om jag inte tar alldeles fel till
och med Oskar Lindkvist och andra
socialdemokrater erkänt. Den låg till en del bakom
t.ex. bankkrisen. Den uppblåsnigen kan vi inte
komma tillbaka till.
Det finns naturligtvis ett stort antal människor som
kom in i byggbranschen då och som sannolikt inte
kommer att få ett nytt jobb inom just
byggbranschen. Men det gäller för mig och andra i
regeringen att också fundera över de 232 000
människor inom tillverkningsindustrin som har mist
sina jobb sedan 1988/89, då det plötsligt var
sanningens minut för den politik som hade bedrivits
främst under 1980-talet. Då fick vi ett ras utför av
flera skäl: långsiktiga strukturproblem,
kostnadskris och finanskris till följd av
spekulationsekonomin under 80-talet.
Vi ägnar oss just nu åt att driva en politik som syftar
till den sociala rättfärdighet som jag tycker måste
finnas. Vi skall i första hand se till att de som i dag
är arbetslösa kan få nya jobb. Då kan vi inte gå in
med en politik av den typ som bedrevs tidigare med
subventioner, stöd och annat.
Den förra regeringen försökte ju få Volvo och Saab
att bygga bilfabriker genom politiska beslut. Dessa
fabriker står nu tomma i Malmö och Uddevalla.
Där tillverkas inga bilar. Jag vill för egen del inte gå
tillbaks till en politik som innebär en risk för att fler
delar av Sverige blir som Uddevalla i detta
avseende. Det krävs att vi tar hänsyn till vad som
behövs för att det skall kunna växa fram nya jobb i
den privata sektorn.
Lars Werner säger att regeringen slog vakt om
ränteavdragen och att det var de som skapade
svårigheterna. Nej, Lars Werner, problemet var de
höga marginalskatterna. Ränteavdrag är liksom
beskattning av ränteinkomster normala inslag i
skattesystemet. Men om man har marginalskatter
på 90 eller 75 % blir avdragsvärdet t.o.m. med
avdragsbegränsningar så stort att det leder till en
låneekonomi.
I början på 70-talet skedde det helt sneda
omfördelningar mellan dem som hade tillgångar
och dem som inte hade tillgångar. Det skedde också
under andra hälften av 80-talet, när ett antal herrar
och kanske också någon dam -- vad vet jag --
spekulerade i fastigheter och förlorade en hel del.
Det fanns säkert de som hann i väg och tjänade
mycket pengar.
Det paradoxala är ju att det var just då, i början av
70-talet och i slutet av 80-talet, som Lars Werners
och Oskar Lindkvists politik genomfördes nästan
till extremen. Den negativa omfördelningen var en
följd av de höga marginalskatterna. Så skall vi
naturligtvis inte ha det i fortsättningen. Det är just
därför regeringen har dragit ned skattesatserna
även efter det att skattereformen har genomförts.
Det finns en stor skillnad mellan oss. Lars Werner
tror på de gamla tekniker som användes i de länder
vi har sett falla runt omkring oss -- framför allt
österut. Jag säger inte att Lars Werner stod bakom
den politik som drevs i de länderna fullt ut. Men
principerna bakom politiken -- statligt inblandning,
statligt ägande, statlig styrning -- är grunden för det
som gick snett i dessa länder. Ingvar Carlsson tyckte
i början på 80-talet att man t.o.m. fick vara
imponerad av östra Tyskland.
Men det var inte så. Det finns bara ett sätt att
hantera situationen. Det är att ta itu med de
problem som finns realistiskt. Man kan inte
subventionera bort kostnadsökningar och låta
allting smälla i väg.
Det skulle vara intressant att höra Lars Werner
svara på frågan om det egentligen var rimligt att
bedriva en politik under 80-talet -- ni var ju
stödparti -- som gjorde att en lägenhet på 100
kvadratmeter i Åkersberga norr om Stockholm
skulle ha kostat 19 000 kr i månaden före
subventioner. Det var ju resultatet av den politik
som Lars Werner tyckte var bra och fortfarande vill
driva. Är det rimligt, Lars Werner?