Herr talman! Det var väl ingen nyhet för Lars
Werner att det inte finns några nyheter i det här
svaret. Den politik vi för och har fört är konsistent.
De analyser vi gör och har gjort är också
konsistenta. Då blir det ungefär samma debatt
varje gång samma fråga ställs. Det är inte mycket
att göra åt det.
Sedan tackar jag för de vänliga orden från Lars
Werner om att jag inte är obegåvad. Jag uppskattar
dem mycket. Frågan är då om jag är ointresserad.
Svaret på den frågan är nej. Det är sådant som jag
vet bäst själv. Jag är ganska intresserad av alla de
arbetsuppgifter jag har, de må vara många och
kanske också betydelsefulla.
Just bostadspolitiken och statens stöd till
bostadsförsörjningen och bostadsfinansieringen är
en viktig del av det arbete jag har att ägna mig åt.
Det är bl.a. därför som jag har förstärkt personalen
på den politiska sidan. Jag har en särskild
planeringschef med ansvar för de här frågorna för
att verkligen se till att de bereds på ett rimligt och
bra sätt.
Jag tycker inte att det är fel att Lars Werner, tolv år
äldre än jag, eller Oskar Lindkvist, möjligen något
ytterligare år äldre, debatterar bostadspolitik. De
problem jag sett tidigare i debatterna med framför
allt Oskar Lindkvist är att han företräder den gamla
felaktiga politik som ledde oss in i väggen. Därefter
rasade mycket i ekonomin, inte minst inom
bostadssektorn.
Jag förespråkar den nya politik som har visat sig
kunna ge de förbättringar som gör att vi kan skönja
ljuset på bostads- och byggsektorn och på andra
sektorer. Det ligger kanske längre fram för bostads-
och byggsektorn eftersom vi har haft en sådan
ryckighet och en sådan överproduktion -- om vi nu
skall tro på prognoser och annat -- under ett antal år
att de har förryckt möjligheterna till en rimlig och
balanserad utveckling.
Frågan om ett bostadsdepartement eller inte är
ganska intressant. Inledningsvis, innan vi satte i
gång med den organisation vi nu har i
regeringskansliet, funderade vi kring den här
frågan. Jag tror att allt tyder på att detta var alldeles
utmärkt. Vi har inom olika sektorer lyckats anpassa
det som tidigare fanns i ett snävt departement. Då
hade vi just den felaktiga politik som Oskar
Lindkvist och Lars Werner beklagligtvis
fortfarande företräder. Den har gett de resultat som
har varit till skada för många människor.
Genom att vi har delat upp detta har
bostadsmarknaden och byggsektorn kommit att
anpassas till ekonomin i övrigt. Det är den enda
möjligheten vi har att driva en politik på dessa
områden som är i linje med den övriga politiken
och den övriga utvecklingen.
Jag skall inte gå in på detaljer om överdrivna
subventioner där man utgick ifrån att
skattebetalarna kunde svälja hur stora kostnader
som helst. Men den politik som har drivits tidigare
har lett till effekter som t.ex. att en bostad på ca 100
kvadratmeter i norra Storstockholm i dagsläget,
före subventioner, skulle betinga en
månadskostnad på 19 400 kr.
Lars Werner kan inte tycka att en politik som ger
sådana bostadskostnader är ägnad att kunna
upprätthålla en vettig utveckling på bostads- och
byggmarknaden. De orimligt stora subventionerna
på 8 600 kr för just denna lägenhet leder dessutom
till en avgift på 10 800 kr efter subventionerna.
Varken skattebetalarna eller de enskilda boende
har råd att betala så dyra bostäder. Där ligger det
stora problemet. Vi släppte fram kostnader och
trodde att vi kunde få någon annan att betala för de
system som började byggas upp av den dåvarande
bostadsministern Ingvar Carlsson 1974.
Detta ledde också kortsiktigt till att byggsektorn
blåstes upp. Vi bör inte jämföra nedgången inom
byggsektorn med de år i slutet av 80-talet när vi
hade en uppblåst byggsektor. Det anser i stort sett
alla i dag. Vi skall naturligtvis jämföra den med
genomsnittet för 80-talet. Då är situationen inte så
allvarlig i detta avseende.
Det viktiga för oss har varit och är fortfarande att
se till att denna orimliga kostnadsutveckling bryts.
Produktionskostnaderna måste ned. Räntan måste
ned. Den ekonomiska utvecklingen måste bli
sådan, att människor har intresse av och vill
efterfråga nya bostäder.
Vi har vidtagit kraftfulla åtgärder av olika slag inom
hela den ekonomiska politiken. Därför har vi också
den lägsta räntan på bra många år. Ökningen av
hyreskostnaderna är under innevarande år den
minsta på ett tjugotal år. Produktionskostnaderna
har gått ned. Bara ränteutgifterna för en
normaltrea på 72 kvadratmeter var till följd av de
produktionskostnader och det ränteläge som gällde
1990 på 9 000 kr i månaden. Nu är vi nere på strax
över 5 000 kr. Det är en dramatisk förbättring.
Räntan har gått ned och produktionskostnaderna
har gått ned.
Det är denna realistiska politik, som ger
förutsättningar för en återhämtning inom
byggsektorn, som måste fullföljas. Den politik som
förespråkas av Lars Werner -- ytterligare statlig
styrning och ytterligare subventioner -- hör det
förgångna till. Det har inte med ålder utan snarare
med förmågan att tänka i rätt banor att göra, Lars
Werner!