Herr talman! Det var roligt att höra Oskar
Lindkvist beskriva resultatet av den nuvarande
regeringens politik: låga räntor, låg inflation, låga
hyror, eller i alla fall små hyresökningar. Vi har ju
vänt den trend som rådde. Men hur var det innan
vi kom till regeringstaburetterna? Jo, då det var hög
ränta, hög inflation och stora hyresökningar.
Detta ger en ganska bra beskrivning av vad som har
hänt med den nya politiken och vad som skedde
med den förra politiken. Men sådana saker tar sin
tid att rätta till, även om vi har kommit en bra bit
på väg.
Lars Werner! Jag sade också att jag inte ville göra
den där vulgära jämförelsen med våra tidigare
grannländer i öst. Men man kan faktiskt göra en
jämförelse med vad som inträffar under
socialistiska system med statlig styrning, där man
struntar i att låta individerna själva kunna se och
kontrollera exempelvis kostnadsutvecklingen.
Nu ägnar vi oss att rätta till förhållandena efter de
socialistiska experimenten i Sverige. Just
bostadsmarknaden och byggsektorn är ju exempel
på att vi inte lät människor vara med och bestämma
själva. Det var i stället Lars Werner och Oskar
Lindkvist som bestämde åt människorna.
Det är mycket viktigt för oss att fundera igenom
vad som har inträffat. Oskar Lindkvist säger nu att
vi borde bygga 30 000--40 000 lägenheter om året,
och det finns också prognoser som säger att det
skulle behövas. Men varför byggde ni 50 000--
60 000 lägenheter per år, så att vi under de närmaste
åren, även om man tar hänsyn till den prognos som
Oskar Lindkvist refererade till, inte kan bygga mer
än 10 000--12 000 lägenheter per år?
Ni byggde för mycket och fick en
spekulationsekonomi, som gjorde att kostnaderna
gick upp. Vi har, som jag sagt, genom lägre räntor
och produktionskostnader lyckats pressa ned
ränteutgiften t.ex. för en normaltrea från, medan ni
höll på som bäst, 9 000 kr i månaden till litet drygt
5 000 kr i månaden. Det är en uppgift som ingen
bestrider. Detta är också den enda vägen att gå
vidare på. Tror Oskar Lindkvist och Lars Werner
fortfarande att man genom att låna här hemma och
utomlands kan subventionera utan att behöva
betala för det? Eller skall vi möjligen försöka
komma till rätta med de ekonomiska problemen en
gång för alla, så att både byggarbetare och andra
kan få nya jobb, om också inte alltid i samma
bransch och i samma företag?