Herr talman! När jag gick hit till kammaren hade
jag bestämt mig för att inte delta i debatten,
eftersom jag nyss har diskuterat ett par
interpellationer med Bo Lundgren. Båda de
föregående talarna har dock varit älskvärda nog att
åberopa mig.
Jag vill säga att jag inte representerar mig själv i
bostadsfrågan utan hela det socialdemokratiska
partiet och den socialdemokratiska
riksdagsgruppen. I de bostadspolitiska debatterna
företräder jag mitt parti, vars målinriktning är att
man skall ha en bostadspolitik med ett mycket
starkt socialt inslag för att kunna bereda alla
människor möjligheter att efterfråga en lägenhet
till rimlig hyreskostnad.
Senast vår politik kom till användning var efter
valet 1982, då den borgerliga regeringen lämnade
ifrån sig makten. Då stod ungefär 50 000 lägenheter
tomma i Sverige, och byggmarknaden sviktade.
Under den borgerliga regeringens tid hade
dessutom allt färre blivit intresserade av att
investera i näringslivet och framför allt på
byggområdet.
Detta ändrade socialdemokraterna på, och den
politiken håller, förutsatt att det finns en regering
som är intresserad av att ta hänsyn till den
efterfrågan som i dag håller på att växa sig allt
starkare i Sverige. Den tar sig uttryck i en prognos
som Boverket har räknat fram för senare delen av
90-talet. I den konstaterar Boverket att vi kommer
att behöva bygga mellan 30 000 och 40 000
lägenheter varje år.
Alla ungdomar som i dag vänder tillbaka till sina
föräldrar därför att de inte har råd att hyra
lägenheterna på stan och inte heller har något jobb
kommer att efterfråga lägenheter när
arbetsmarknaden börjar fungera. Vi kommer
fortfarande att ha hushållssplittring i Sverige, vi
kommer att ha invandrare som efterfrågar
lägenheter, osv.
Detta står helt klart. Byggentreprenörer,
hyresgästföreningar och bostadsrättsföreningar i
olika organisationer har precis samma uppfattning:
Det kommer att behövas bostäder. Att då, Bo
Lundgren, bygga 12 000 lägenheter 1994 och
kanske lika litet 1995 löser inte dessa problem.
Jag håller med om att alla de byggarbetare som
fanns i slutet av 80-talet och början av 90-talet inte
kommer att kunna få sysselsättning inom svensk
byggindustri. Det är självklart. Men då bör vi
eftersträva att skapa en jämn utveckling mot den
efterfrågenivå som prognoserna visar att vi har att
vänta under senare delen av 90-talet.
Skillnaden mellan den politik som Bo Lundgren
företräder och den som jag företräder är uppenbar:
Med tanke på det arbetslöshetstillstånd som
Sverige uppvisar i dag tycker vi att det är en klok
politik att dra i gång byggverksamheten; räntorna
är låga, inflationen är låg, produktionskostnaderna
är låga och man kan åstadkomma förutsättningar
för låga hyror och boendekostnader.
När vi skall diskutera bostadspolitiken i mitten av
april kommer vi att företräda denna socialt
inriktade bostadspolitik. Den är vårt mönster, och
den kommer att förbli vårt mönster.
Riksdagen har på två år vid två tillfällen gett Bo
Lundgrens regering en ordentlig snyting i fråga om
bostadspolitiken.
Vid ett tillfälle gällde det ROT-programmet som
kom 1992. Socialdemokraterna bjöd in
regeringspartierna till en överläggning för att
åstadkomma ett ROT-program, eftersom
regeringen hade struntat i beställningen från
riksdagen. Vi gjorde upp om ett ROT-program som
gäller t.o.m. 1994. Det har sina sidor, men vi gjorde
i alla fall ett försök att lyfta upp bostadsfrågan över
de dagliga konflikterna mellan regeringen och
socialdemokratin.
Nu kommer ett nytt ROT-program som riksdagen
har tagit initiativ till och som regeringen för någon
vecka sedan äntligen kom sig för att fatta beslut om.
Det är alltså inte jag som saknar underlag för
resonemanget om bostadspolitiken -- det är
regeringen. Vid de tillfällen då regeringen har
kommit i konflikt med riksdagen har jag inte bara
företrätt socialdemokratin. Jag företräder faktiskt
riksdagens majoritet gentemot regeringen. Men det
hindrar ju inte att Bo Lundgren, vilket är
paradoxalt, företräder hela regeringen i dessa
frågor. Däri ligger skillnaden när det gäller
bostadspolitiken.