Herr talman! Man kan fråga sig vilken ekonomisk
miljö som Oskar Lindkvist tror kan ge nya jobb.
Löser en sådan politik som då fördes den
arbetslöshetsproblematik som vi såg utvecklas med
början 1988--1989, när sysselsättningen föll kraftigt
i industrin och i olika delar av den privata sektorn?
Då hade vi en alltför hög inflation och kraftiga
marginalskatter, som gjorde att
spekulationsekonomin blommade för fullt.
Det paradoxala är att det var ett fåtal som tjänade
på detta. Socialdemokratin har varit vid makten vid
de två tillfällen de senaste 20 åren när vi har haft en
våldsam spekulation och stora
förmögenhetsöverföringar. För en del rutschade
det utför. Jag har ägnat två och ett halvt år av mitt
liv åt att sopa upp efter Allan Larssons och Kjell-
Olof Feldts misslyckade politik vad gäller
fastigheter och bankinstitut, rensat upp
fallskärmsavtal osv. Vi kan verkligen tala om att ett
fåtal kan klara sig i vissa avseenden. Det är inget
som vi är ansvariga för, utan ansvaret för det får
faktiskt andra ta på sig.
Nu håller vi på att få en omsvängning. Vi har i en
miljö med, som Oskar Lindkvist själv säger,
hyfsade produktionskostnader, låg ränta och låg
inflation åstadkommit grunden för en vändning av
ekonomin, för en stabilitet. Svaret på vad som skall
göras för att föra Sverige ur krisen är att man skall
fullfölja just den politik som har givit hyggliga
produktionskostnader, låg ränta och låg inflation,
dvs. förutsättningar för en sådan
produktionsuppgång som vi nu kan se i
exportindustrin och som så sakta börjar komma på
marknadssidan.
En återgång till det som Oskar Lindkvist och Lars
Werner förespråkar kan bara göra ont värre. Då
störtas vi åter ned i den politik som 80-talets olika
misstag förorsakade.