Herr talman! Så fort jag eller någon annan företrädare för mitt parti för EU på tal brukar invektiven och de omedvetna eller medvetna missförstånden fullkomligt hagla i kammaren. Jag tänker därför inleda mitt anförande med att berätta att varken jag eller SD som parti vill lämna allt vad samarbete heter. Vi är inte heller mot allt som har skett i EU eller dess föregångare. Tvärtemot anser vi att EU:s föregångare, kol- och stålunionen, bidragit till fred och stabilitet i Europa.
Vi anser också att det ibland, när alla är överens, kan vara en fördel att tala med en röst. Och tvärtemot vad som ofta sägs är vad vi anser hyllar vi självklart även den inre marknaden av varor och tjänster. Man kan alltså kort sagt säga att vår uppfattning är att ett EU byggt på ett rent samarbete och samförstånd är eftersträvansvärt och värdefullt.
Dess värre är dagens EU mycket långt ifrån denna beskrivning. EU handlar i dag i huvudsak inte längre om ett fredsprojekt för samarbete och inremarknadsfrågor. I stället handlar det från EU:s sida numera nästan enbart om att lösa alla problem som den så kallade integrationsprocessen mot ett federalt Europa har medfört. Och lösningen heter inte mer makt åt de nationella parlamenten utan tvärtemot än mer integration och maktöverföring från medlemsstaterna till Bryssel. En stor del av dessa ytterligare steg mot ett federalt Europa har riksdagen och EU-nämnden, i regel efter smärre justeringar, också godkänt.
Under det år som har varit har inte minst en gemensam ekonomisk styrning och samordning, en gemensam arbetsmarknadspolitik, en gemensam banktillsynsmekanism såväl som fröet till en gemensam skattepolitik diskuterats eller behandlats.
Inledningsvis finns förvisso alltid skeptiska inslag från riksdagen. Det gäller i stort sett alla EU-förslag. Men i slutändan hamnar vi mer eller mindre ändå vid det som kommissionen vill nå. Det vet vi alla som sitter i den här kammaren.
Faktum är att under min tid i riksdagen och i EU-nämnden har endast ett stort EU-förslag behandlats med fullvärdig respekt för den svenska demokratin, nämligen frågan om en europeisk transaktionsskatt. Endast i denna fråga har alltså regeringen med stöd av riksdagen haft kraft att avfärda ett svenskt deltagande i själva implementeringen av de nya politiska strukturer som EU eller delar av EU har efterfrågat.
Det intressanta i detta avseende är att avfärdandet av ett svenskt deltagande gjordes med anledning av att Sverige inte har något intresse i transaktionsskatten. I alla andra pakter har det hetat att Sverige måste vara med och påverka, till och med i de strukturer som enkom berör EMU-länderna, trots folkomröstningens nej till EMU.
Kristdemokraternas eller för övrigt eventuellt andra politiska partier och dess företrädares eventuella kritik mot den alltmer accelererande takten mot ett federalt Europa kan mot den bakgrunden rimligen endast avfärdas som en tom och totalt värdelös retorik, för det som avgör politiken är knappast vad som sägs utan vad som faktiskt görs.
Det är den verklighet som politikerna skapar som verkligen betyder något för de enskilda väljarna. I den kontexten kan vi konstatera att vi har en regering och en riksdag som säger sig respektera väljarna men som likväl ser till att ansluta Sverige till Europakter.
Vi har en regering och en riksdag som också säger sig värna demokratin men som vid varje ministerrådsmöte konsekvent ändå underlåter att kräva ett svenskt undantag för EMU. Vi har också en regering och en riksdag som utan att först fråga folket om lov konsekvent avsäger sig inflytandet över stora, övergripande, nationella och inte minst viktiga politiska områden. Det är, menar jag, ageranden som står i direkt strid med den demokratisyn som jag företräder och som bygger på att all makt i Sverige ska utgå från folket.
Hade EU, herr talman, delat min demokratisyn hade jag inte haft några invändningar mot det svenska EU-medlemskapet. Men eftersom det nu inte gör det och eftersom EU inte längre handlar om att samarbeta i stora och gränsöverskridande frågor byggt på samsyn kommer jag att ägna hela min politiska framtid åt att kämpa för att ändra på detta faktum. Jag kräver därför, och kommer för all framtid alltid att kräva, att om Sverige ska kvarstå som medlem i Europeiska unionen ska medlemskapet bygga på respekt för riksdagens rätt att hävda sin nationella suveränitet.
Om riksdagen invänder mot en EU-pretention ska EU inte kunna överpröva riksdagens vilja. Om riksdagen skulle vilja backa ur redan genomförda EU-pakter ska EU inte heller kunna förhindra detta. Men jag kräver också att inte bara jag utan hela det svenska folket ska få säga sitt gällande vem eller vilka som ska företräda dem i den politiska beslutsgången.
Inför en eventuell framtida folkomröstning vill jag redan nu påpeka att förra årets alla långtgående maktöverföringar bara är början på det EU som för närvarande håller på att byggas upp.
I EU-kommissionens arbetsprogram för 2013 framgår det inte bara att man från EU:s sida tänker bygga på den ekonomiska och monetära unionen genom att föreslå ytterligare överstatlig lagstiftning, utan att man under året också avser att fortsätta arbetet med att låta svenska skattepengar finansiera bredbandsuppbyggnad i Europa, fortsätta vägen mot en gemensam arbetsmarknadspolitik, fortsätta försvaga de nationella parlamentens utrikespolitik och inte minst driva igenom en EU-budget som påtagligt ökar Sveriges avgift för att delta i federaliseringen och avdemokratiseringen av Europa.
Med en sådan inslagen väg för ett minskat nationellt självbestämmande och en allt större konfiskering av svenska skattemedel kan jag förstå att regeringen inte vågar utlysa en folkomröstning om fortsatt medlemskap i Europeiska unionen i dess nuvarande tappning.
Men, herr talman, det kan likväl givetvis inte anses vara ett hållbart argument för varför så ändå inte ska ske. Det svenska EU-medlemskapet är långt ifrån detsamma som det EU-medlemskap man gick till val på och som man lovade väljarna inför valet i folkomröstningen 1994.
I min värld, herr talman, utgår makten från folket. Då måste rimligen också folket i direkt mening avgöra när eller om makt ska tas ifrån dem.
Jag vill vara tydlig med att jag verkligen tror på ett samarbete och på en inre marknad i Europa. Men jag tror varken på en illegitim och fortsatt maktöverföring till Bryssel eller på en fortsatt nonchalans från riksdagens sida gentemot dess uppdragsgivare.
Jag yrkar därför bifall till Sverigedemokraternas reservation i betänkandet.
I detta anförande instämde Julia Kronlid (SD).