Herr talman! Det betänkande som vi debatterar handlar om kommissionens arbetsprogram för 2013. I programmet ges tillväxt- och konkurrenskraftsfrågorna stort utrymme, vilket vi socialdemokrater tycker är bra. Fokus har så här långt ensidigt varit på bekämpningen av krisen i euroområdet, men nu har man insett att det inte räcker med återhållsamhet och sanering av offentliga finanser. Det är viktigt, men det behövs också åtgärder som främjar tillväxt och stärker Europas konkurrenskraft i den globala ekonomin.
Vi hörde Hans Linde berätta om de sociala konsekvenser som den ekonomiska krisen har gett i Europa. En hel ungdomsgeneration håller på att slås ut. Det är en generation som riskerar att få det sämre än sina föräldrar. Det är något som vi brukar tala om men som aldrig har inträffat. Detta riskerar att bli verklighet i Europa.
Insikten om att EU och Europa behöver mer än en ensidig åtstramning borde ha kommit tidigare. EU har hanterat eurokrisen valhänt och borde ha sett tidigare att den var i antågande.
Det är snart tre år sedan skuldkrisen började i Grekland. Situationen i Grekland och i andra krisande länder har behandlats på otaliga toppmöten, men vi är fortfarande inte ute ur krisen.
Fokus har varit att rädda banker, inte att reda ut skuldkrisen. Annars hade man gjort helt annorlunda. Då hade också långivarna fått vara med och ta ansvar. Det är inte bara de som har tagit lånen som har slarvat. Också de som har gett lånen utan riktig kreditbedömning har slarvat med sitt ansvar.
Vi har haft generösa stödprogram från Europeiska centralbanken. Drygt 1 000 miljarder euro har frikostigt lånats ut till krisande banker. Men ännu kan vi inte ropa faran över.
Visserligen har de offentliga finanserna stabiliserats i krisländerna. Deras kostnadsläge börjar bli konkurrenskraftigt igen, men vi har fortfarande oro i banksektorn. För några dagar sedan såg vi hur den tredje största banken i Italien skakade när det upptäcktes att banken spekulerat bort stora summor utan att någon reagerat.
Vad döljer sig i balansräkningen hos de stora bankerna i Europa, till exempel i de franska och tyska bankerna som har stått för de största lånen till de krisande länderna? Det vet vi inte, eftersom det finns en tystnadskultur. Man sopar hellre problemen under mattan och hoppas på bättre tider. Det är en del av problemet. Det är en av orsakerna till att EU i flera länder inte har kunnat lösa krisen som orsakats av den frikostiga utlåningen från banker utan kreditprövning.
Det behövs mer transparens i banksektorn. Det behövs mer tillsyn och övervakning, och det behövs skärpta regler för den finansiella sektorn, alltifrån skärpta kapitaltäckningskrav till konditionalitet - villkor för när man går in och stöder krisande banker med statsstöd. Det är krav som vi socialdemokrater förde fram redan i början av krisen. Det är krav som de borgerliga regeringarna i EU borde ha tagit till sig mycket tidigare.
Men det behövs inte bara transparens inom den finansiella marknaden. Det program som vi pratar om i dag handlar om många fler samarbetsområden. Öppenhet måste vara en vägledande princip inom EU:s alla samarbetsområden. Det är också något som utskottet i enighet framhåller i utlåtandet. Utskottet understryker särskilt betydelsen av att EU främjar yttrande- och mediefrihet såväl inom EU som globalt.
Vi socialdemokrater välkomnar att kommissionen i det här programmet presenterar ett nytt ramverk för en mer koldioxidsnål ekonomi för perioden efter 2020. Vi välkomnar också att kommissionen påtalar vikten av bindande utsläppsmål. Den gröna omställningen är bra för miljön, men den är också en del av lösningen på Europas ekonomiska problem. En grön omställning kan skapa många nya jobb genom att Europa går före när det gäller teknikutveckling.
Herr talman! EU har den senaste tiden dominerats av krisen i euroområdet. Det återspeglas också i programmet. Den krisen har förvärrats av ett valhänt agerande av EU:s alla regeringar. Sveriges regering har också ett ansvar för det som skett. Vi är en del av EU. Vår regering har suttit med vid sammanträdesbordet när situationen i Grekland och andra krisande länder har behandlats. Det går aldrig att komma ifrån.
Krisen har inte heller underlättats av att euroområdets regelverk visade sig inte hålla i praktisk prövning. Den så kallade stabilitetspakten räckte inte till. Krisen beror inte på euron i sig. Enskilda regeringar, som till exempel Spaniens, bär visserligen ett ansvar för att man inte parerade den effekt som kraftigt sänkta räntor gav i samband med eurointrädet - en form av ekonomisk dopning, men den grundläggande orsaken till den kris vi genomlider är finanskrisen som startade 2008 och som drevs fram av oreglerade finansiella marknader, ohemula avkastningskrav och extremt risktagande. Det borde Hans Linde ha lyft fram i sin kritik. Det handlar inte bara om ett regelverk; det handlar om att det internationella kapitalet har getts alltför fria tyglar.
Det är en lärdom vi ska dra snarare än att peka finger åt de länder som har drabbats av finanskrisens andra våg. Vi hade kunnat vara i samma sits som de om någon av våra egna storbanker hade dragits in. Det var nära, som när Lettland krisade för några år sedan. Glöm inte att krisländer som Irland och Spanien hade starkare statsfinanser än Sverige när finanskrisen stack hål på deras bostadsbubblor och tvingade dem att gå ut till försvar för sina krisande banker.
Faran är inte över för vår del. Våra hushåll är hårt skuldsatta, inte minst av belåning till bostäder. Det är en belåning som de svenska bankerna tillhandahåller genom upplåning utomlands. Vi har därför ett intresse av att lösa eurokrisen och se till att våra största handelspartner kommer på fötter igen och att deras banker saneras så att vi inte får fler negativa spridningseffekter till vår egen ekonomi. Då krävs mer transparens, tillsyn, övervakning och skärpta krav på bankerna. Det borde bli kommissionens såväl som regeringens prioriteringar inför det kommande arbetsåret i EU vid sidan av tillväxtfrämjande åtgärder för fler jobb och bättre välfärd.
Med de orden yrkar jag bifall till utskottets förslag i utlåtandet.