Herr talman! Det som komplicerar är förstås att det är frågor som handlar om europeisk nivå, där det är två väldigt centrala värden som ibland kan kollidera. Det ena handlar förstås om den fria rörligheten som jag tror att de flesta av oss i denna kammare, i alla fall alla nu närvarande, tycker att det är viktigt att stå fast vid. Den har också inneburit fantastiska möjligheter för människor, inte minst från fattigare delar av Öst- och Centraleuropa, att kunna jobba runt om i Europa och få en bättre framtid för sina egna familjer. Det är väldigt viktigt att se. Men myntet har också baksidor. Människor utnyttjas på ett cyniskt sätt. Det är det man måste lägga fokus på.
Som jag sade tidigare bereder Regeringskansliet frågan just nu och vi kommer att komma tillbaka. Det kommer att bli bra möjligheter att diskutera det.
Jag tycker ändå att det är viktigt när vi för en diskussion om just arbetsmarknadens roll när det handlar om lönebildning att betona att i Sverige är det framför allt en fråga för arbetsmarknadens parter, och så vill vi att det ska förbli.
Vi kan också konstatera att i andra medlemsstater har lagstiftningen mycket större betydelse, och parterna har en annan roll. Men vi tycker att det är viktigt att ha fokus på arbetsmarknadens parter och att den modell vi har är jätteviktig, inte minst när det gäller lönebildningen.
Inom EU samordnar medlemsstaterna sin sysselsättningspolitik på många sätt. Det har man gjort sedan sysselsättningsstrategin kom. Den kom 1997 om jag inte missminner mig. Den innehåller skrivningar om lönebildning. Det är inte heller något nytt. Det har gjorts i dag och det har gjorts tidigare. Men det är viktigt när vi lyfter upp frågorna på europeisk nivå att veta att det inte är säkert att det är den svenska linjen med respekt för arbetsmarknadens parter som vinner i en sådan diskussion. Det är lite som att öppna Pandoras ask.