Herr talman! Jag tror att även Norge lever upp till enprocentsmålet. De räknar inte heller av lika mycket som vi gör.
Det är sant att EU är världens största biståndsgivare, men det biståndet minskar ju också. Dessutom är det ingen samordning mellan de olika länderna. När ett land drar sig ur borde ett annat kunna fylla upp det tomrum som uppstår.
Jag är egentligen ute efter motsättningen mellan den minskande biståndspolitiken och att vi samtidigt stänger gränserna mot Europa alltmer. Där är ju Sverige ändå det land som i alla fall ska stå för en human flyktingpolitik etcetera, men sedan har vi ett antal länder som har en helt annan uppfattning. Det var det som jag i mitt inlägg menade med att våra insatser blir som en droppe i havet i den djupa ocean av mörka krafter som omger oss.
Utifrån den värdegrund som ministern talade om, hur får man ihop det med Stockholmsprogrammet och med ökad övervakning? Det handlar ju inte bara om att stänga gränser. Det handlar om ökad övervakning. Det handlar om ett närmande av straffrätten. Det handlar om väldigt många olika frågor. Var någonstans ligger vi i dag, och är det inte en eftergift till de krafter som vi faktiskt försöker motverka? Det är bara det att de är starka i Europa och de får då också en påverkan på politiken. Det är så med demokratin. Men någonstans är det ju bra om vi verkligen kan stå upp för den gemensamma värdegrunden.
Sedan tänkte jag på en annan sak också. Vi talade om Turkiet, om mänskliga rättigheter och annat. Det är ju så att så länge länderna inte är medlemmar i unionen kan man ställa krav på att de ska leva upp till de mänskliga rättigheterna, men det finns inte samma rättsliga grund att göra det när de väl är medlemmar. Det är också en sak som det verkligen borde arbetas med på EU-nivå så att det blir möjligt att också ställa krav på medlemmarna.