Herr talman! Den ekonomiska och sociala krisen i EU:s medlemsstater fördjupas alltmer. I land efter land ser vi hur arbetslösheten nu exploderar, hur klyftorna snabbt ökar, hur välfärden och löntagarnas trygghetssystem snabbt monteras ned. Vi talar ofta om denna kris i denna kammare, och vi talar om den i termer av siffror och statistik, men där bakom finns människor, miljoner människor i Europa som just nu får sina liv sönderslagna.
Där finns den 77-åriga grekiska apotekaren som sköt sig själv till döds framför parlamentet i Aten och som lämnade ett meddelande om att han vägrade att fortsätta leta efter mat i soporna.
Där finns de spanska barnfamiljerna som just nu inte har råd att betala sin elräkning och värma upp sina bostäder, trots att temperaturen beräknas krypa ned mot noll i Madrid i natt. I dag räknar man med att vart tionde hushåll i Spanien inte längre har råd att värma upp sin egen bostad.
Där finns också barnen i de västsahariska flyktinglägren som jag träffade för ett par veckor sedan när jag besökte Algeriet. De får inte längre frukost i skolan därför att EU-länder nu snabbt minskar sitt bistånd till flyktingarna. För många barn i de västsahariska flyktinglägren, långt bortom EU:s toppmöten, innebär det att undernäring och bristsjukdomar kommer att öka.
EU:s svar på krisen har hittills varit att skära ned i välfärden, privatisera offentlig verksamhet och slå sönder fackliga rättigheter. Vanliga löntagare ska betala priset för en kris som har skapats genom oansvarig spekulation, som har skapats genom att näringslivet och Europas överklass i många EU-länder satt skattefusk och kapitalflykt i system och som har skapats genom ett EMU-samarbete som har fråntagit medlemsstaterna många av de centrala verktyg som en nationalstat behöver för att kunna hantera ekonomiska kriser.
Det finns de i den svenska debatten, även här i kammaren, som kallar massuppsägningar, sänkta minimilöner och höjda pensionsåldrar för solidaritet. Men på gatorna i Aten och Lissabon är entusiasmen över denna så kallade EU-solidaritet begränsad, om jag ska uttrycka mig diplomatiskt. Verklig solidaritet, i ordets rätta bemärkelse, vore att låta Europas banker bära kostnaderna för den spekulation man är ansvarig för. Det skulle vara att reglera finansmarknaderna och låta de länder som så önskar lämna eurosamarbetet.
I sammanhanget vore det på sin plats att ja-sidans partier i denna kammare gemensamt tackar svenska folket för att det var så klokt och röstade nej till EMU.
Herr talman! När man läser kommissionens arbetsprogram för 2013 är det inte utan att man tänker på de tre aporna som inte vill höra, inte vill se och inte villa tala. Man vill inte se EMU-samarbetets konsekvenser och uppenbara brister, man vill inte lyssna till den folkliga frustration som växer runt om i EU och man vill inte tala om de åtgärder som uppenbarligen måste vidtas för att hantera den ekonomiska krisen i EU. I Bryssels ögon är svaret på krisen mer överstatlighet, mer makt till EU och minskad makt och inflytande över sin egen vardag för EU:s medborgare.
Herr talman! Hade EU:s ledning och ledningarna runt om i EU:s länder lyssnat på EU:s invånare är det min övertygelse att vi hade diskuterat ett helt annat arbetsprogram än det som i dag ligger på riksdagens bord. Det är ju knappast så att förslagen om bankunion eller sexpack är sprungna ur några folkliga krav i unionen.
Demonstrationer med krav på att blåkopian om EMU:s framtid ska följas upp eller till stöd för den europeiska terminen är lätta att räkna. När fick någon i denna kammare senast ett mejl från en upprörd väljare som frågade: När ska ni egentligen sjösätta Horisont 2020?
Det är hög tid att EU:s ledare börjar lyssna på sina länders befolkning också i EU-frågan. Det är i det sammanhanget positivt att Storbritanniens premiärminister David Cameron öppnat för att britterna ska folkomrösta om Storbritanniens relationer till EU.
Vänsterpartiet hörde till nej-sidan i folkomröstningen om EU-medlemskapet 1994. Det är fortfarande vår övertygelse att det hade gynnat vårt land om Sverige röstat nej i den folkomröstningen och inte gått med i EU. Men så länge vi är medlemmar i EU arbetar vi konstruktivt i riksdagen och EU-parlamentet för att utveckla EU i en mer demokratisk och solidarisk riktning. Vi tycker därför att Sverige bör följa Storbritanniens exempel och inleda en process för att omförhandla vårt EU-medlemskap.
Vänsterpartiet ser fyra helt avgörande frågor där vi önskar att den svenska regeringen omförhandlar vårt medlemskap i EU.
För det första måste EU-fördraget få ett socialt protokoll som stoppar låglönekonkurrens och allt sämre villkor för dem som arbetar i Sverige och kommer från andra EU-länder. Vi ser redan nu i de svenska skogarna, på de svenska vägarna och på byggarbetsplatser i hela vårt land konsekvenserna av att företag från andra EU-länder har fått grönt ljus att på den svenska arbetsmarknaden konkurrera om anbud med lägre löner och sämre villkor.
Vänsterpartiet värnar ett öppet Sverige, men ska vi långsiktigt kunna värna vårt lands öppenhet måste svenska kollektivavtal gälla för alla på den svenska arbetsmarknaden oavsett var i världen man kommer från och vilket medborgarskap man har. EU kan inte tillåtas att fortsätta försämra den svenska arbetsrätten.
För det andra måste Sverige få ett juridiskt bindande undantag från hela EMU och europrojektet. Vi ska inte göras till en del av EU:s gemensamma ekonomisk politik. Den svenska folkomröstningens tydliga signal om att svenska folket inte vill gå med i EMU måste respekteras.
Jag hade önskat att man från ja-sidans partier hade respekterat folkomröstningen om EMU på samma sätt som vi som hörde till nej-sidan 1994 i dag respekterar utslaget i den folkomröstningen.
För det tredje, herr talman, måste Sverige få rätten att ställa hårdare miljökrav och folkhälsokrav än vad som sker inom EU. Vi måste ha rätt att kunna gå före. Vi kan inte längre tillåta och acceptera att EU förhindrar Sverige att gå före på miljö- och klimatområdet. Hänsyn till miljö och folkhälsa är för Vänsterpartiet mycket viktigare än företagens fria marknad.
För det fjärde vill vi att Sverige lämnar EU:s jordbrukspolitik och att en nationell politik på området i stället inrättas. Det skulle öppna för en betydande sänkning av vår avgift till EU och ge oss en möjlighet att använda våra skattemedel till att bekämpa den kris och arbetslöshet som vi så ofta talar om och värna den svenska välfärden i stället för att pumpa in pengar i EU:s alltmer havererade gemensamma jordbrukspolitik.
Herr talman! Vänsterpartiet har på en rad andra punkter invändningar mot kommissionens arbetsprogram, som jag inte kommer att utveckla i detta anförande. De finns mer utförligt beskrivna i vår motivreservation. Jag yrkar bifall till reservation 3.