Fru talman! Jag har i detta korta anförande inte
haft möjlighet att gå in på djupet i förslaget. Det finns
utan tvekan många delar i det som dels är outvecklade
i den form kommissionen har presenterat dem, dels
förtjänar en betydligt mer ingående diskussion än den
vi kan ha här i dag.
Min principiella inställning är att de direktstöd
som införs i syfte att kompensera sänkta interven-
tionspriser egentligen inte borde kopplas till miljö-
villkor av det skälet att jag tror att det är olyckligt om
man med samma medel försöker nå många olika mål.
Det är en erfarenhet dels av vår egen gamla jord-
brukspolitik, dels av den nuvarande jordbrukspoliti-
ken inom den europeiska unionen. Ju fler mål man
försöker uppnå med samma medel, desto större är
risken att man inte når något av dem.
Därför är det min utgångspunkt att mer riktade
styrmedel som mer precist talar om vilket mål vi vill
uppnå är att föredra när det gäller att undvika de ne-
gativa eller bevara och utveckla de positiva miljöef-
fekterna inom jordbruket.
Detta utesluter inte att man i något sammanhang
kan ha ett miljövillkor. Det är alltså inte enligt min
uppfattning nödvändigt att vara till hundra procent för
eller emot. Men i princip delar jag uppfattningen att
det finns en risk för att man komplicerar systemen.
När det gäller modulering finns det här ett tämli-
gen diffust förslag som syftar till att man skall kunna
gynna jordbruksföretag med många anställda. Man
skall alltså, oklart hur, kunna ge ett jordbruksföretag
med många anställda, dvs. ett stort företag, något
högre direktbidrag än ett med få anställda. Å andra
sidan finns det ett förslag som sätter ett tak - över en
viss nivå av stöd kan man inte gå. Detta syftar till att
bromsa andelen stöd som kan gå till stora företag.
Enligt min uppfattning är det också när det gäller
de här aspekterna olyckligt att man i politiken väver
in så många olika begränsningar och hinder. Jag är
rädd att det mer komplicerar än förenklar processen.