Fru talman! Herr miljöminister! Det är bra att det
betonas att vi visar full respekt för oron i den bygd
där vargstammen är som starkast.
Vi kan gå tillbaka i tiden, då vi diskuterade lodju-
ren och deras utbredning och hot mot den biologiska
mångfalden. Då var det upprörda känslor. Efter en tid
diskuterades det om man över huvud taget skulle
acceptera den viltinventering som gjordes i de här
områdena, där man kunde tala om att det fanns ett
visst antal djur. Till slut accepterades det av Natur-
vårdsverket och andra organisationer, som jag sade i
min inledning, att antalet nog låg på den nivån. Det
gav till resultat att man kunde begränsa stammarnas
utbredning. De två senaste åren har jag inte hört spe-
ciellt mycket om oron kring just lodjuren.
Det är precis samma sak som håller på att hända
med vargen. Det är också min bedömning, som mil-
jöministern skriver i sitt svar, att tillväxten av varg-
kullar har varit stor i år och var stor även förra året.
Det var svårt att utföra viltspårsprov förra året, men i
år kommer det förhoppningsvis att gå bättre så att vi
kan få en acceptans för den nivå och den utveckling
som stammen har.
Det är precis så som forskare i USA skriver i sina
forskningsrapporter. När man ser att rovdjursstam-
marna ökar så ökar också kravet från människor som
bor i de bygderna att få beskatta stammarna och på så
sätt hålla dem i en schyst balans.
Vi är alla i denna kammare och i Sveriges riksdag
- den eniga riksdag som tog beslut om lodjursutred-
ningen - att det är självklart att vi ska ha kvar de fyra
stora rovdjuren i vårt land. Vi lägger ned mycket kraft
och resurser på att behålla de här stammarna, både
ekonomiskt och genom informationsinsatser till folk
som bor i dessa bygder.
För att vi ska få en ordentlig acceptans för framti-
den tror jag att vi måste låta de människor som bor i
det konkreta området vara delaktiga. Vårt land är
stort. En varg är visserligen nere i Blekinge, efter att
ha gått vägen över Östergötland och ned, men var-
garna är koncentrerade i området kring Värmland och
Norgegränsen, där det är alldeles för många vargar,
om jag har förstått det rätt. Det är också där vi har
haft de största konflikterna, som jag tar på fullt allvar.
Jag förstår att människor, som Ann-Kristine Jo-
hansson sade, vill flytta ut till glesbygden, kunna bo
där, jaga och fiska, plocka bär och leva i den typen av
miljö - det skulle jag också vilja göra, och jag kom-
mer kanske att göra det i framtiden - men då måste
man undanröja de konflikter som finns. Det är ett
stort problem att folk lämnar glesbygden. Alla argu-
ment för att folk lämnar glesbygden måste vi gemen-
samt från beslutsfattarnas sida se till att försöka un-
danröja i så stor utsträckning som möjligt.