Fru talman! Det är intressant att ta del av minis-
terns svar. Jag tycker att det är bra att ministern har
skaffat sig en god bild av problemen och de möjlig-
heter som finns.
Jag vill från början slå fast att jag anser att vi ska
ha en livskraftig vargstam och rovdjursstam. Samti-
digt vill jag berätta om den oro och de bekymmer
som många i Värmland hyser - särskilt de som bor i
de riktigt vargtäta områdena. Värmland är ett av de
vargtätaste länen.
I vår glesbygd bor det en hel del människor som
är mycket oroade. De känner sig åsidosatta, och de
tycker att ingen lyssnar på dem. En kvinna från Väst-
värmland ringde mig. Hon flyttade till glesbygden för
att få livskvalitet, kunna gå i skogen, lyssna på ljuden,
plocka bär. Barnen skulle växa upp i det området. I
dag har hennes livskvalitet minskat. Hon vågar inget.
Hon är jätteorolig.
Det är viktigt att ta allas oro på allvar. Även de
som har sällskapsdjur, tamdjur, och som går i skogen
måste också tas på allvar. De måste ha möjlighet att
skydda sin egendom. Därför anser jag att det behövs
en skyddsjakt. Men om man enbart väger in biologis-
ka skäl kanske det inte finns en nog stark vargstam.
Men vi måste ta med oron, bekymren, de sociala
skälen, i vågskålen när beslutet om skyddsjakt ska
fattas. Risken för brist på förtroende för myndighe-
terna gör att vargstammen på sikt är hotad. Frånvaron
av aktiva åtgärder från oss politiker och myndigheter
gör att den illegala jakten ökar. Jag vill skicka med
orden om oron till ministern nu när besluten om
skyddsjakt ska fattas.
Vad ska jag säga till alla de människor hemma i
Värmland som är oroade och bekymrade, till dem
som känner att vi här i Stockholm inte lyssnar? Vi
sitter här och fattar beslut och lyssnar inte på dem.
Vad ska jag säga till dem efter debatten och efter de
beslut som förhoppningsvis snart ska fattas?