Fru talman! Nej, det har jag inte sagt. Jag har inte
exakt bestämt mig för hur jag ser på den här frågan än
så länge. Jag tycker att det är bra att jag inte har be-
stämt mig när jag nu träffar er och kan ta fasta på era
synpunkter, som jag naturligtvis också hyser väldigt
stor respekt för. Jag inser ju att ni står för mycket av
kunskapen och erfarenheten på det här området.
Jag vill gärna skriva under på Ann-Kristine Jo-
hanssons beskrivning av de känslor som finns om-
kring detta. Jag tycker att hon fångade det väldigt
fint.
Vad jag sade var inte att jag inte accepterar
skyddsjakt. Jag fick nyss höra att vargen hade tagit 28
hundar bara i en del av Värmland uppenbarligen. Jag
får höra hur människor i Värmland, i Dalarna och
förmodligen på andra ställen där vargar råkar finnas
är oroliga och inte vågar gå ut i skogen, som Michael
Hagberg sade, för att plocka bär och umgås.
Vad jag inte riktigt förstår än så länge - men det
kanske finns hopp också om min fattningsförmåga -
är hur denna oro kan stillas och hur de 28 hundarna
kan slippa att hotas i framtiden därför att man ger
möjligheter till den här skyddsjakten.
Det får ju inte vara så att vi nu genomför möjlig-
het till skyddsjakt, att vi sedan får några skjutna var-
gar som beskrivs som nödvärnsjakt och att Natur-
vårdsverket sedan ger rätt till skyddsjakt kanske på
två andra vargar, för att ta ett väldigt hypotetiskt
exempel. Oron finns ju kvar. Det blir ju naturligtvis
nya hundar som hotas. Att tre fyra vargar är skjutna
innebär ju inte att de andra vargarna inte kan skapa
oro hos människor som bor i de här områdena. Det är
här som jag inte riktigt har fullföljt min bildningsgång
än så länge. Jag är rädd för att vi hamnar på ett slut-
tande plan, där det blir mer och mer naturligt att ac-
ceptera ytterligare ett antal skjutna vargar. Då är vi
nära en situation som mycket väl kan hota den varg-
stam som vi alla så rörande vill bevara.