Herr talman! I vår svenska demokrati är avståndet
mellan folkstyrets 8,8 miljoner invånare och de poli-
tiska förtroendemännen stort. Detta beror bl.a. på vårt
proportionella valsystem och det bristande inslaget av
personval. Ju större det antal frågor är vilkas innehåll
bestäms av en för tillfället härskande majoritets vär-
deringar och önskemål, desto mer försvagas medbor-
garnas inflytande ytterligare. Desto svårare blir det
också för de styrande själva att göra klart för sig om
de handlar i överensstämmelse med folkets önskemål
eller om de driver sina frågor över huvudet på folket.
Under de senaste decennierna har misstron mot
politiker generellt sett ökat och man kan hos medbor-
garna allt oftare se en bristande respekt för det poli-
tiska livet.
Även om vi i Sverige har en mer utvecklad kom-
munal självstyrelse än i många andra länder, är vår
kommunalpolitiska nivå i dag inte tillräckligt nära
medborgarna. Man behöver bara titta på något av
TV:s nyhetsprogram för att konstatera det till synes
motsägelsefulla förhållandet att även om de politiska
partierna å ena sidan fått allt svårare att aktivera med-
borgarna, har allmänhetens engagemang i lokala frå-
gor å andra sidan faktiskt ökat.
Hos åtskilliga kommunmedlemmar eller medbor-
gargrupper finns det alltså trots allt en stark vilja att
delta och påverka innan de formella besluten fattas.
Problemet är att den kommunala organisationen inte
är konstruerad så att den kan möta den vilja till enga-
gemang som finns ute i bygderna.
De omfattande kommunsammanslagningar som
ägt rum i vårt land har minskat antalet förtroendeval-
da dramatiskt. Samtidigt har utgiftsexpansionen gjort
att de kommunala förvaltningarna vuxit kraftigt.
Många kommuner är i dag ortens största arbetsgivare
och fullt jämförbara med stora industrikoncerner i
sysselsättning och omsättning.
De förtroendevalda i de stora kommunerna har fått
större geografiska arbetsområden med fler frågor att
behandla och mindre möjlighet till överblick och
detaljkännedom, vilket i sin tur gjort att de blivit mer
anonyma för medborgarna. Storkommunernas aktiva
politiker har sina dagar till brädden fyllda av samman-
träden, möten och inläsning. De hinner alltför sällan
tänka och fundera bortom nästa sammanträde eller
nästa ärende. Inte sällan blir kommunpolitiker mer
intresserade av att förvalta kommunen än av att för-
valta kommuninvånarnas intressen. Det blir svårt för
kommunpolitikern att möta den enskilde kommunin-
vånaren på dennes nivå. Den ökade arbetsbelastning-
en för kommunala förtroendemän medför också att
många människor helt enkelt inte hinner ge sig in i
politiken.
Allt detta leder till en urholkning av de politiska
partierna och en motsvarande försvagning av legitimi-
teten i det politiska systemet med en tilltagande osä-
kerhet om det politiska uppdragets syfte och innehåll.
Samtidigt är det på den lokala nivån som medbor-
garna borde ha den största möjligheten att möta de
förtroendevalda och själva kunna engagera sig i verk-
samheten. Där finns förutsättningar till inflytande och
deltagande på ett helt annat sätt än på den statliga
nivån. Man kan rent av påstå att det i praktiken är ute
i kommunerna som rikspolitiken formas. Det är näm-
ligen på kommunpolitikerna det ankommer att realise-
ra och förverkliga rikspolitiken.
Kommunpolitikerna har att visa huruvida rikspo-
litiken är förnuftig och genomförbar eller inte. Det är
kommunpolitikerna som skall förvalta och i praktiska
insatser omvandla det politiska budskap som utsänds
från riksdag och regering. Rikspolitikerna drar upp
linjer för framtiden. Ute i kommunerna konkretiseras
besluten och ges innehåll i det dagliga arbetet. Kom-
munpolitikerna utgör den breda basen i de politiska
partierna, varför den utveckling vi nu fått - med ett
kraftigt minskat antal politiskt förtroendevalda ute i
bygderna - kan hota den svenska partimodellen och
därmed hela det demokratiska systemet.
De som drivit fram kommunsammanslagningarna
har haft en övertro på stordriftsfördelar och en över-
driven ambition att skapa likformighet. Man har na-
turligtvis tänkt att alla svenska kommuner skall se
likadana ut, erbjuda samma service och uppfylla
samma normer vare sig de är små eller stora och vare
sig de ligger i norr eller söder. Man har utgått ifrån att
människorna är gruppvarelser som lever under exakt
likartade förhållanden och som tänker och handlar
lika.
Vad man helt glömt bort är att människor faktiskt
är olika och därigenom också har olika behov och
olika önskemål. Hur många gånger har vi inte sett
vilka problem som uppstår när exempelvis människor
i en liten ort med en speciell struktur och en speciell
tradition till varje pris skall stöpas i samma form som
de som bor i den intilliggande storstaden bara för att
man råkar tillhöra samma storkommun.
Herr talman! Det är utomordentligt viktigt att den
lokala demokratin bärs upp av ett stort antal förtroen-
devalda och att sammansättningen av beslutsorganen
speglar befolkningen så bra som möjligt. God repre-
sentativitet ökar legitimiteten hos de kommunala
organen och främjar andra centrala värden som t.ex.
bättre kontakter med medborgarna. En rimlig avväg-
ning mellan makt, ansvar och legitimitet är grundläg-
gande för en god demokrati.
Det här resonemanget leder till slutsatsen att det ur
demokratisynpunkt är önskvärt att fler kommuner
delas. Det finns behov av en allmän översyn av reg-
lerna om kommundelningar respektive behovet av
förändringar beträffande vissa enskildheter i dessa
regler. Denna ståndpunkt finns angiven i reservation
nr 1.
Starka demokratiintressen talar också för att det
införs ett upplösningsinstitut på kommunal- och
landstingsnivå. Sedan år 1994 finns det visserligen i
kommunallagen en regel som gör det möjligt för full-
mäktige att återkalla samtliga uppdrag i en nämnd när
den politiska majoriteten inte längre är densamma
som i fullmäktige. Den här modellen är naturligtvis
fullt tillräcklig i enklare fall av förändrade politiska
förutsättningar under en mandatperiod. Dock har det
under senare år uppkommit fler komplicerade situa-
tioner än tidigare på grund av den ökade rörlighet som
vi har fått ute i fullmäktigeförsamlingarna.
Många nya partier som bildats och erhållit mandat
har försvunnit. Företrädare för såväl nya som gamla
partier har bytt parti under mandatperioden. Nya
majoritetsförhållanden och koalitioner har skapats
under pågående mandatperiod på samma sätt som
tidigare mest förekom på riksplanet. Vi har också fått
uppleva avslöjanden om skandalösa förehavanden
bland kommunpolitiker som förlamat hela kommuner.
I exempelvis Motala har nästan hela den politiska
ledning som fanns för bara några år sedan varit tvung-
en att avgå. Vi har med andra ord sett åtskilliga ex-
empel på situationer som liknat vad man på riksplanet
skulle kalla en regeringskris.
Vad frågan ytterst handlar om är hur väljarnas be-
rättigade krav och förväntningar skall kunna tillgodo-
ses när väljarna inte längre hyser något förtroende för
den sittande politiska majoriteten.
I enlighet med vad som sägs i reservation nr 4 bör
det tillskapas en ordning som gör det möjligt att an-
ställa förtroendeomröstning, upplösa fullmäktige och
utlysa nyval, om den politiska situationen i en kom-
mun eller ett landsting motiverar det.
I det betänkande vi nu debatterar behandlas också
en motion med yrkande om att titeln borgmästare
skall användas som beteckning på kommunstyrelsens
ordförande.
Borgmästarbegreppet har mycket gamla anor. Det
infördes i Sverige i slutet av 1200-talet efter tyskt
mönster. I betänkandet finns en resumé över borgmäs-
tarämbetets utveckling. Borgmästarfunktionen i vårt
land har inte i första hand varit av politisk karaktär,
men det har varit annorlunda i andra länder. I betän-
kandet redogörs för situationen i Danmark. Jag kan
nämna något om Frankrike, som jag tycker har en
intressant modell på det här området.
I Frankrike är högsta beslutande organ i kommu-
nerna ett fullmäktige. Detta fullmäktige utser en
borgmästare, som svarar för beredning och verkstäl-
lighet av de kommunala besluten och även av vissa
uppgifter som fullmäktige delegerat. Borgmästaren
har en tydlig nyckelroll i kommunen och i dess rela-
tioner med andra nivåer. En borgmästare i en stor stad
kan t.ex. samtidigt spela en framträdande roll i natio-
nell politik. Till skillnad från regionernas och depar-
tementens presidenter utför borgmästaren dessutom
en rad uppgifter åt staten. Det innefattar ansvar för
lokal polis och befolkningsregister samt organiseran-
det av allmänna val.
Även om borgmästarämbetet i Sverige inte i första
hand varit av politisk karaktär, har borgmästarna
under århundradenas lopp faktiskt ändå haft sådana
uppgifter i samhället att de i praktiken kommit att
utöva en politisk funktion. Detta förhållande jämfört
med vad som är brukligt i andra länder gör att det inte
bör finnas något som hindrar att vi i Sverige benäm-
ner kommunstyrelsens ordförande borgmästare. En
sådan titulatur skulle bl.a. kunna underlätta de svens-
ka kommunernas internationella kontakter.
Det finns dock ingen anledning för riksdagen att
föreslå någon lagstiftning på det här området. Som
anges i reservation nr 8 bör de kommuner som så vill
kunna använda sig av titeln borgmästare på det sätt
som förespråkas i motionen.
Jag kan inte tolka betänkandetexten på annat sätt
än att majoriteten faktiskt också accepterar att borg-
mästartiteln får användas. Det majoriteten talar emot
är, som jag ser saken, bara att begreppet borgmästare
skall införas generellt.
Jag har här talat för reservationerna nr 1, 4 och 8.
Jag yrkar bifall till reservation nr 1.