Herr talman! Också när jag första gången, det var i
våras, stod i denna talarstol gällde det kommunala
frågor. Då handlade det om den kommunala kompe-
tensen. Bitvis var det nog en ganska engagerad och
animerad debatt med en mycket stor ideologisk
spännvidd. Det är litet annorlunda i dag, upplever jag.
I dag är alla besjälade av tanken att försöka få en
kommunal demokrati som fungerar så väl som möj-
ligt. Även de som kanske inte alltid tycker att kom-
munal verksamhet är höjden av lycka håller med om
att det gäller att försöka hitta former som uppfyller de
krav som kan ställas på en demokrati.
Jag tycker att det är positivt med det engagemang
som jag som gammal kommunpolitiker möter här i
riksdagen. Man bryr sig verkligen om de kommunala
frågorna. I fråga om en del allmänna synpunkter kan
jag säga att jag instämmer. Avståndet mellan väljare
och förtroendevalda har ökat i kommunerna, på
landstingsnivå och, inte minst, på riksnivå. Det är
naturligtvis viktigt att försöka hitta arbetsformer och
system som gör det möjligt för väljare och valda att
närma sig varandra på ett bra och förtroendefullt sätt.
Detta är ett ansvar för lagstiftarna men naturligtvis
också för de politiska partierna.
Det är riktigt att kommunerna är viktiga. Kommu-
nerna är ju den sfär där den närmaste kontakten mel-
lan väljare och förtroendevalda finns. Självklart skulle
man på riksnivån kunna överlåta en viss frihet till
kommunerna och deras invånare när det gäller hante-
ringen av demokratifrågorna.
I detta inlägg skall jag för övrigt inte ge mig in på
mera allmänt filosofiska synpunkter. I stället skall jag
något beröra betänkandet och de 33 motioner som där
tas upp samt motivera varför vi i utskottsmajoriteten
yrkar avslag på samtliga motioner och reservationer
samt bifall till hemställan i konstitutionsutskottets
betänkande.
När det gäller frågan om kommundelning, som ett
flertal motionärer tagit upp, har vi svårt att se att det
egentligen skulle krävas en lagändring för att få den
utveckling som eftersträvas. Indelningslagen från
1997 säger att man skall ta särskild hänsyn till kom-
munernas och kommuninvånarnas önskemål. Det sägs
att enbart demokratiaspekter inte är tillräckligt för att
göra en kommundelning. Hänsyn måste också tas till
näringsgeografiska förhållanden, befolkning och
ekonomi.
Frågan om kommundelning kan väckas av en
kommunmedlem eller av kommunen, av regeringen,
av länsstyrelsen eller av Kammarkollegiet. Kammar-
kollegiet svarar för utredningen och regeringen fattar
beslut. Enligt min mening är det en ganska enkel
hantering, varvid hänsyn tas till lokala önskemål.
Detta belyses kanske också av Lokaldemokratiutred-
ningen 1992. Utredningen fick direktiv från den bor-
gerliga regeringen, som hade uttalat att man ville se
en mera positiv syn på kommundelningsmöjligheter-
na. Efter gjorda utvärderingar kom Lokaldemokratiut-
redningen fram till att det verkade fungera på ett bra
sätt. Man menade att det inte fanns något behov av att
ändra indelningslagen. Konstitutionsutskottet har
tidigare haft samma uppfattning i de här frågorna, och
samma uppfattning har KU-majoriteten även i dag.
När det gäller kommundelsnämnderna har vi se-
dan 1992 en ny lagstiftning som ger kommunerna
möjligheter till en friare nämndeorganisation. Möjlig-
heten finns alltså att ha nämnder på lokal nivå. Full-
mäktige bestämmer nämndernas roll. Är man i full-
mäktige överens om att frångå det proportionella
systemet och om att låta lokala valresultat få genom-
slag är detta fullt möjligt, vilket också bekräftades av
Sven Bergström från Hudiksvall. På ett utmärkt sätt
belyste han att man, om det finns en enighet, kan
åstadkomma det som efterlyses när det gäller att låta
den lokala demokratin få genomslag i kommundel-
snämnderna.
Samtidigt måste vi komma ihåg att en fullmäktige-
församling som är vald ändå slutgiltigt har det över-
gripande ansvaret för den kommun som den är vald
för. Jag tror att det skulle bli ganska knepigt om man
kom in i en utveckling där andra organ än de som
fullmäktige har tillsatt tar ett betydande, eller ett helt
eget, ansvar i stora frågor utan att fullmäktige har
möjlighet att påverka. Risken är uppenbar att full-
mäktige i det läget utfärdar ganska strikta anvisningar
om inom vilka ramar man skall hålla sig i en kom-
mundel och att man uppnår något som blir ett slags
skendemokrati.
Det går att lösa det här när man är överens om att
man vill ha en lösning. I övrigt hänvisar jag till att
frågan är en av dem som bereds. Det är riktigt, som
Peter Eriksson sade, att man i Regeringskansliet inte
har någon större aktivitet i beredningen. Däremot är
frågorna inom det här blocket förda vidare till den
demokratiberedning som är tillsatt under ledning av
Bengt Göransson, också den en parlamentariskt till-
satt beredning. Det är viktigt att den här typen av
frågor får en så bra beredning som möjligt.
När det gäller kommunala nyval får man av mo-
tionerna den uppfattningen att det är ett stort problem.
Som tidigare talare här sagt finns det faktiskt sedan
halvårsskiftet 1994 en lösning på problemet med
förändrade politiska majoriteter vid sidbyten och
annat. Man har möjligheter att avsätta samtliga leda-
möter i de nämnder som kommunfullmäktige självt
har valt. Det man har ifrågasatt här är möjligheten att
även utlysa kommunala nyval, att man skulle välja ett
helt nytt fullmäktige, den möjlighet som finns vad
gäller riksdagen. Jag vet inte om det i så fall är en
relevant förebild. Jag vet inte hur många gånger riks-
dagen har upplösts och nyval hållits till riksdagen.
Möjligheten att avsätta dem som misskött sig eller
avsätta ledamöter i samband med politiska majoriteter
är till fyllest när det gäller att lösa de problem som
påpekats i motionerna.
Det är samtidigt så att kommunfullmäktige ju valts
av kommuninvånare. Det är ett viktigt val. Jag tycker
att det finns en risk för ett slags allmän kommunalde-
mokratisk devalvering om man säger att det inte är så
kinkigt hur vi väljer, vilka partier vi stöder därför att
blir det förändringar kan vi alltid se till att det blir
nyval och ett nytt fullmäktige. Jag tycker att fullmäk-
tigevalet är viktigt. Att fullmäktige kan byta ut dem
som sedan inte har något förtroende kvar tror jag är
en bra lösning. Det här är frågor som kommer att
fortsätta att beredas.
När det gäller folkomröstningen har jag ungefär
samma invändningar som Kenneth Kvist redovisade.
Det är inte alldeles enkelt att få det här att fungera på
ett acceptabelt demokratiskt sätt. Motionen i sig är
väldigt konkret. Där föreslås att man skall folkom-
röstning med de och de procentspärrarna. Jag tror att
frågan är alldeles för vittomfattande för att man uti-
från det kan bifalla motionen. Därför yrkar jag avslag
på den.
Folkomröstningarna i övrigt, motionsrätten för en-
skilda kommuninvånare och ungdomens ökade infly-
tande är frågor som legat på Regeringskansliet och
som delvis bereds vidare men som enligt direktiven
till Demokratiberedningen skall fortsätta att behandlas
där.
Det finns ytterligare ett antal motioner som jag
helt kort skall nämna. Det gäller återbetalning av
kommunalskatt, som inte har fått något stöd, inte
heller sänkt rösträttsålder. Utjämningsmandatet har
berörts i dag. KU har tidigare behandlat frågan, och
man har kommit fram till att det är en något besvärlig
fråga där det ändå skulle krävas en ganska bred poli-
tisk majoritet för att hitta en lösning i den ena eller
den andra riktningen. Därför har man hittills inte
klarat av vare sig i vallagspropositionen eller i Val-
lagskommittén att komma med något förslag till änd-
ring, och inte heller i KU under föregående år.
Den förstärkta kommunala revisionen hoppas jag
blir tillgodosedd genom de utredningar som pågår.
Det är en viktig fråga som man faktiskt bör ägna
uppmärksamhet åt och få den att fungera. Det har vi
sett inte minst genom de problem som varit i en del
kommuner.
Låt mig så nämna angående borgmästarbegreppet
att jag personligen tycker att man får väl kalla ordför-
anden vad man vill. Vi har inte någon bestämd upp-
fattning där från majoritetens sida. I motionen vill
man ha ett mer allmänt införande, men vi säger nej.
Jag tror inte att vi kommer att leva rövare om man
någonstans i någon kommun bland invånare kallar sin
kommunstyrelseordförande för borgmästare. Det är en
skillnad med det som Jerry Martinger tog upp och
hade Frankrike som exempel - man kan också ta
Tyskland. Där är det en person som har en tjänste-
mannaroll med vissa förtroendeuppdrag, medan
kommunstyrelseordförande hos oss är en rent förtro-
endevald person. Det finns anledning till en viss för-
siktighet med ett mera allmänt namnbyte.