Herr talman! Brottsligheten har alltmer kommit att
bli ett globalt problem. De öppnare gränserna med
friare rörlighet för såväl personer som kapital är na-
turligtvis i sig positivt. Men det står också klart att
den här öppenheten har negativa följder. Den som har
brottsliga syften kan i dag utnyttja det faktum att vi
lever i en öppnare värld, att gamla system har fallit
sönder, att det tar tid att bygga upp nya fasta struktu-
rer och marknadsekonomier samt att kapitalströmmar
och information kan röra sig sekundsnabbt över värl-
den.
Även om vi i Sverige inte har någon mera omfat-
tande organiserad brottslighet måste man inse hotbil-
den. Mc-kriminaliteten och narkotikabrottsligheten är
två exempel på i viss mån organiserad brottslighet
som också finns i vårt land. Men den hotbild som
redovisas exempelvis i Rikskriminalens hotbildsana-
lyser och i det internationella samarbetet i olika forum
inger ändå allvarliga farhågor och uppmanar oss att
intensifiera kampen mot den organiserade kriminalite-
ten.
Den organiserade och gränsöverskridande brotts-
ligheten är ett internationellt problem. Framgångarna i
brottsbekämpningen är beroende av samarbete stater
emellan. Det kan inte nog understrykas hur viktigt det
internationella samarbetet är och att det är betydelse-
fullt att det utvecklas på alla plan. Det räcker inte, Kia
Andreasson, att luta sig mot Interpols verksamhet i
det avseendet!
Gemensamma strategier måste utvecklas, utbyte
av information fördjupas och konkreta gemensamma
operationer genomföras för att vi skall kunna bli
framgångsrika i kampen mot den organiserade brotts-
ligheten. Här spelar EU-samarbetet en avgörande roll.
Det gäller också det samarbete som pågår i Europarå-
det och i Förenta nationerna. Ytterligare ett exempel
på att Sverige har intagit en ledande roll är det samar-
bete som sker inom ramen för Östersjösamarbetet.
I regeringens skrivelse lämnas en utförlig redo-
visning av de åtgärder som regeringen vidtar mot den
organiserade och gränsöverskridande brottsligheten.
Det gäller nationella lagstiftningsprojekt och utred-
ningar, arbetsmetoder och teknik, straffrättsliga och
andra rättsliga frågor, frågor om säkerhet och skydd
samt åtgärder som har sin grund i internationella
överenskommelser. Det internationella samarbete som
direkt avser kampen mot organiserad brottslighet
redovisas också utförligt i skrivelsen.
Efter att ha tolkat dagens anföranden kan jag säga
att det finns två helt motsatta omdömen om skrivel-
sen. Det ena omdömet står moderaterna och Gun
Hellsvik för: I skrivelsen anges vad som bör ske men
konkreta förslag lyser med sin frånvaro.
Om man fäller ett sådant omdöme har man, tycker
jag, läst skrivelsen dåligt. I skrivelsen redovisas den
mängd åtgärder som redan har vidtagits, de åtgärder
som är på gång och det utvecklingssamarbete som
sker såväl mellan myndigheter i Sverige och myndig-
heter i andra länder som inom ramen för olika inter-
nationella forum. Jag skall ta några exempel.
Propositionen om kameraövervakning har riksda-
gen behandlat. Inom kort kommer en proposition om
kriminalunderrättelseregister och DNA-register. Tul-
len har fått möjligheter att införa underrättelseregister.
Inom kort, under våren, kommer en proposition om
penningtvätt. En proposition har avlämnats till riks-
dagen om fingerade personuppgifter, om inbördes
rättshjälp och om ratificering av EU:s bedrägerikon-
vention. Det internationella samarbetet mellan polis,
åklagare och tull har utvecklats väsentligt under de
gångna åren. Det nordiska samarbetet, bl.a. gentemot
mc-brottsligheten, har utvecklats kraftfullt och har
också visat sig vara framgångsrikt. Östersjösamarbe-
tet innebär konkreta operationer. Man har nämligen
kommit så långt att konkreta operationer mot viss typ
av brottslighet har kunnat genomföras. Allt detta har
vi kommit i gång med. EU:s högnivågrupp och de
förslag som den gruppen tagit fram, bl.a. under med-
verkan av förre rikspolischefen Sten Heckscher, är
under genomförande.
Det här är alltså några exempel på vad som i skri-
velsen redovisas som projekt under genomförande.
Mot den bakgrunden tycker jag nog att det är litet väl
magstarkt att påstå att konkreta förslag lyser med sin
frånvaro.
Kia Andreasson och Miljöpartiet har lämnat ett
helt annat omdöme om propositionen. Hon säger att
de förslag som lämnats är ett hot mot integriteten. Det
är en utveckling mot ett långtgående kontrollsamhälle.
Så kritiserar hon förslagen på punkt efter punkt.
Nu är det så, Kia Andreasson, att vi är medlem i
EU. Jag vet att Miljöpartiet förespråkade en annan
linje, men svenska folket sade ja. Nu är det så att
kapital och varor rör sig fritt över gränserna. Nu är
det så att människor också har en tendens att röra sig
friare i en globaliserad värld, framför allt den yngre
generationen. Nu är det också så att de internationella
brottssyndikaten blir alltmer omfattande, bättre orga-
niserade och använder sig av mer sofistikerad teknik.
Nu är det så att Sovjetunionen föll samman och att
nya smuggelvägar, nya former av kriminalitet tränger
in i eller hotar vårt land från det forna Sovjetunionen.
Så ser verkligheten ut, och den kan man inte blunda
för.
Då måste man - det borde omfatta också Miljö-
partiet - ställa sig frågan: Vad gör vi i den här situa-
tionen? Vad gör vi för att möta det här hotet? Det
enda svar jag har fått från Miljöpartiet i dag är att
utveckla samarbetet inom Interpol. Det är med förlov
sagt ett trubbigt instrument. Det är viktigt med samar-
bete inom Interpol men jag tror inte att ens Miljöpar-
tiet, om man sätter sig in i frågeställningen, kan tänka
sig ett så långtgående polisiärt samarbete som vi be-
driver i Europol inom ramen för Interpol. I Interpol
finns i stort sett alla världens länder med, även länder
som har samhällssystem och statsskick som vi normalt
inte kan tänka oss att samarbeta och byta informatio-
ner med på djupet. Det är svagheten med linjen Inter-
pol. Det är att blunda för verkligheten när Miljöpartiet
intar den hållning som man gör i de här frågorna.
Jag skall bara kort kommentera några av de reser-
vationer som är avgivna i utskottets betänkande. Jag
börjar med reservation 1 som handlar om registrering
och kontroll. Där kräver Miljöpartiet och Vänsterpar-
tiet att man skall stanna upp nu och göra en stor ut-
värdering av tvångsmedlen och se om de verkligen är
effektiva och om de inte hotar integriteten, om man
verkligen skall gå vidare. Samma utgångspunkt hade
Kia Andreasson i sitt anförande där hon tonar fram en
bild av ett stort kontrollsamhälle. Varje gång vi inför
ett nytt tvångsmedel i landet eller vidgar de tvångs-
medel som finns i dag gör vi en analys och väger
integritetsaspekterna mot effektivitetsaspekterna i
brottsbekämpningen. Det har sannerligen i Sverige
skett på ett mycket noggrant sätt i en internationell
jämförelse.
När man målar upp en bild av ett kontrollsamhälle
kan man ta exempel bland de nuvarande tvångsmed-
len. Telefonavlyssningen används i 400 fall om året
när det gäller grov kriminalitet. Om det är ett så litet
antal skall man inte ge svenska folket en uppfattning
om att det är ett långtgående integritetskränkande och
att det innebär att var och varannan i Sverige kan bli
föremål för telefonavlyssning.
Det nya tvångsmedlet hemlig kameraövervakning
användes 1996 i 40 fall. Då skall man inte heller ge
sken av att det tvångsmedlet innebär att vi tar ett steg
mot ett omfattande kontrollsamhälle. Det finns ett
behov av dessa tvångsmedel, precis som min bestäm-
da uppfattning är att det finns ett behov av buggning
för att vi skall kunna möta den mycket allvarliga
brottsligheten, att vi skall kunna göra det innan
brottsligheten har brett ut sig så att den blir svårare att
bemästra.
När det gäller frågan om buggning kan man natur-
ligtvis kritisera den socialdemokratiska regeringen för
att det har gått för långsamt. Men det ger en litet dålig
klang när man från borgerliga företrädare säger det.
Ni förmådde inte ens i regeringsställning 1991-1994
tillsätta en utredning som skulle titta på buggningen.
Det vi hade i bagaget sedan 1991 var en utredning om
att tillåta buggning för säkerhetspolisens verksamhet
och inget annat. Är det fråga om att införa ett så in-
gripande tvångsmedel får man fundera litet grand och
bearbeta den problematiken innan man lägger ett
konkret förslag på riksdagens bord. Man får göra en
avvägning mellan integritet och effektivitet och titta
på under vilka förutsättningar buggning får användas.
Det är just det som regeringen har gjort. Ett förslag
finns inom kort från utredningen.
Jag delar den positiva uppfattningen om buggning
hos dem som lämnat reservationen. Det är glädjande
att det tycks finnas en stor och stabil riksdagsmajoritet
för att vi skall kunna införa det tvångsmedlet.
Flera av de andra reservationerna har blivit berör-
da på olika sätt under debatten. Jag skall bara nämna
frågan om beredskapsstyrkan eftersom den har varit
uppmärksammad. Det är klart att den kompetens som
personerna i beredskapsstyrkan besitter skall kunna
användas i olika sammanhang. Men man skall inte se
beredskapsstyrkan som ett universalinstrument för att
lösa problem runt om i landet. Polisen i mitt län ex-
empelvis har inte sett behov av att kalla in bered-
skapsstyrkan för lösa mc-problematiken. Där har man
byggt upp en kompetens inom organisationen. Man
får nu i regeringens budget 30 miljoner i landet för att
fortsätta med kompetensuppbyggnaden för att möta
mc-kriminaliteten. De personer som finns i bered-
skapsstyrkan skall kunna använda sin specialistkun-
skap i olika situationer. Genom att de har integrerats i
polispiketstyrkan i Stockholm kommer deras kunska-
per till användning i det vanliga polisarbetet. Efter-
som piketstyrkan måste lösa svåra händelser kommer
deras kompetens till nytta. Det är möjligt för polis-
distrikt runt om i landet som behöver förstärkning i en
viss situation att be om förstärkning av kompetent
personal från andra polisdistrikt. Det är inte ovanligt
att det sker i form av förstärkning av resurser vid
särskilda händelser. Den frågan tål naturligtvis att
diskutera och ha öppen för hur man använder den
resursen på bästa sätt.
Avslutningsvis bara en fråga som både Alice
Åström och Görel Thurdin varit inne på, nämligen att
de åtgärder som redovisas i skrivelsen och som
mycket har karaktären av repressioner och nya
tvångsmedel, hårdare ingripanden inte skall överskyla
det faktum att vi också måste jobba mycket intensivt
med brottsförebyggande verksamhet för att stoppa
nyrekrytering till den här typen av kriminella organi-
sationer.
Det händer mycket positivt runt om i landet, som
kanske inte alla gånger framskymtar i debatten och
medierna. Mest talar man om att det saknas poliser
och att brottsligheten ökar, att allting är eländigt. Man
kan få andra bilder också när man rör sig runt om i
landet, exempelvis när närpolisverksamheten börjar
sätta sig, vissa konkreta resultat i form av minskad
brottslighet i de områden där man har satsat rejält på
närpolisverksamhet, samarbete med skola, fritids- och
föreningsliv och det sociala.
Jag tror att vi på det hela taget när det gäller poli-
sverksamheten är på rätt väg. Det tar naturligtvis tid
att gå från en polisarbetsmetod över till en annan.
Men jag tycker att när man reser runt om i landet ser
man ganska många goda exempel på framgång.
Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets hem-
ställan och avslag på reservationerna.