Fru talman! I min tidigare replik återkom jag inte
till Ian Wachtmeister. Jag skall göra det nu i all
korthet.
Det är förvisso inte min mening -- jag tror inte
heller att Ian Wachtmeister menade allvar med den
repliken -- att Ian Wachtmeister skall ringa mig och
fråga varje gång han skall göra ett uttalande. Det
skulle om inte annat belasta min telefon på ett
besvärande sätt.
Ian Wachtmeister kan ta det som jag sade som ett
råd, som en uppmaning, som en synpunkt eller hur
han vill. Det jag sade var att jag tror att det vore
bra om Ian Wachtmeister någon gång litet tydligare
markerade distans till det som Ian Wachtmeister
själv innerst inne måste inse är omdömeslösheter,
övertramp och förlöpning. Sådant förekommer,
men när det förekommer av företrädare för en
riksdagsgrupp eller ledande företrädare för ett parti
kräver den demokratiska debattens anständighet
att man gör en markering. Om man inte gör det
återfaller det på en själv.
Jag vet att Ian Wachtmeister är en politiker med en
konstruktiv sida också. Inte minst i ljuset av detta
tycker jag att han skall göra dessa markeringar. Om
Ian Wachtmeister från denna talarstol säger att Ny
demokrati inte är främlingsfientliga är det bra. Säg
det på litet fler ställen! Säg det litet oftare! Säg det
så att det märks, och ta avstånd från dem som säger
motsatsen!
Låt mig sedan gå över till Ingvar Carlsson, som inte
svarade på de konkreta frågor jag ställde. Han hade
egentligen inte något annat att säga än att
socialdemokratin är stolt över sitt förflutna. Jag
hade inte trott något annat. Det finns inget av
självprövning, inget av omtänkande när det gäller
80-talspolitiken i det vi har sett komma ut ur de
socialdemokratiska partikongresserna.
Men stolthet eller inte över det som har varit, nu
handlar det om en politik för framtiden i den
situation vi faktiskt befinner oss i. När Ingvar
Carlsson säger -- det var väl skrivet i förväg -- att
jag inte har talat om arbetslösheten i den här
debatten, kan var och en som har lyssnat på
debatten intyga att det är fel.
Varje minut jag har stått i talarstolen i denna debatt
har jag talat om nya jobb och förutsättningar för
nya jobb. Jag har talat om regeringens politik som
allra främst är inriktad på detta. Jag har ställt frågor
till socialdemokraterna om deras politik. Jag har
kritiserat den när jag anser att den hotar det som nu
måste vara det centrala, nämligen nya jobb. I den
här debatten är det jag som har talat om de nya
jobben och den politik som är nödvändig.
Jag ställde konkreta frågor. Skall ni riva upp vad vi
gör för egenföretagarna? Skall ni riva upp de
modifieringar av arbetsrätten som kommer att ske?
Skall ni återinföra dubbelbeskattningen av
kapitalet? Det är viktiga frågor som Ingvar
Carlsson förr eller senare måste svara på. De är
viktiga därför att om han säger att
socialdemokraterna kanske skall låta dem vara
kvar trots allt, blir dubbelmoralen i
klasskampsagitationen så tydlig. Säger han att de
skall riva upp allting är det en återgång till gammal
politik. Då riskerar han att släcka de ljus som håller
på att tändas ute hos Sveriges småföretagare. De
ger faktiskt nya jobb.
Jag upprepar detta, och låt mig gärna vara marxist
på denna punkt: Det finns inga jobb utan kapital.
Det krävs kapital för att åstadkomma jobb. Det
insåg redan den gamle Karl Marx. På den punkten
skulle det behövas litet mer marxism. När vi
underlättar för kapital ute i företagen är det för att
underlätta att det skapas nya jobb. Om vi inte gör
det kommer detta inte att lyckas.
Låt mig till slut ta upp två punkter när det gäller
skolan. Valfrihet i skolan är viktigt. Vi har gjort
denna valfrihet öppen för alla. I socialdemokratins
Sverige fanns det valfrihet, men den förutsatte en
tjock plånbok. Det var höga avgifter till
privatskolorna. Det var bara rikemansbarn som
kunde gå i friskolor, privatskolor eller enskilda
alternativ. Så är det icke längre. Vi har gett samma
rätt att välja skola -- enskilda alternativ, friskolor
eller inom den obligatoriska kommunala skolan --
till alla, oavsett plånbokens storlek. Detta är
oerhört viktigt för framtiden.
Ingvar Carlsson släntrade i väg mot att Beatrice
Ask, ställd inför en konkret fråga i en konkret
situation i en skola i en Stockholmsförort, hade sagt
att i den situationen måste man vara beredd att
kalla in polisen.
Jag vet inte om Ingvar Carlsson läste artiklarna i
Aftonbladet och är bekant med situationen. Jag
tror inte att han är det. Då skulle han inte ha
släntrat i väg på det sätt han gjorde. I en situation
där man har ett ligistgäng som terroriserar, som
drar in flickorna på toaletterna, som våldtar dem,
och där det inte finns någonting att göra, går det
inte -- hur mycket man än tycker att man skall
utnyttja detta partipolitiskt -- att stå vid sidan om
och säga: Byt regering.
Det kan tänkas att man av andra skäl anser att man
skall byta regering. Men det har inte i denna
diskussion att göra. Man skall ingripa mot ligisterna
och säga ifrån på skarpen. Är det polis som krävs
skall polis sättas in för att skydda oskyldiga flickor,
oskyldiga lärare och oskyldiga människor. Att
utnyttja detta i partipolitisk agitation är att sänka
sig relativt lågt. Det är under Ingvar Carlssons
värdighet.
(Applåder)