Fru talman! Den största utmaning som vi står inför
under de kommande åren är naturligtvis att klara
ekonomin och arbetslösheten. Den utmaningen
ställer -- det är jag övertygad om -- helt nya krav på
oss politiker både när det gäller politiskt
nytänkande och när det gäller politisk stil, både på
regering och på opposition.
För knappt en vecka sedan skrev Sigfrid
Leijonhuvud en krönika i Svenska Dagbladet, där
han utvecklade intressanta tankar om risken med
överdriven politisk polemik. Han menade att när
såväl regering som opposition försöker locka till sig
väljare genom att utmåla motståndarnas politik
som usel riskerar vi att i första hand skrämma upp
investerarna. Leijonhuvuds poäng är att den
tillspetsade retorik som vi politiker tror behövs för
att vi skall vinna val i själva verket kan medverka
till att Sverige förlorar investeringar och därmed
tillväxt och nya jobb.
Som exempel på sådan demagogi nämnde
Leijonhuvud att Moderaternas partisekreterare
Gunnar Hökmark påstått att Socialdemokraternas
partikongress ''vill återföra Sverige till den politik
som ledde oss in i det sena 1980-talets och det tidiga
1990-talets kris'', medan Leijonhuvud själv
uppfattade kongressen som ''ett närmande inte
bara till regeringens syn på den ekonomiska
politiken utan också till den som företagarna och
placerarna förmodas ha''.
Jag kände mig, som ni säkert förstår, starkt berörd
av Leijonhuvuds resonemang. Som ansvariga
politiker måste vi vara beredda att samverka för
Sveriges bästa, inte ägna oss åt innehållslös retorik.
Med den utgångspunkten har jag ägnat några dagar
åt att gå igenom socialdemokratiska
riksdagsmotioner en gång till. Det gäller också
kongresstal, intervjuer m.m. Jag har uppriktigt
försökt att lägga de polemiska glasögonen åt sidan.
Jag har kunnat konstatera att Socialdemokraterna
emellanåt visar både insikt och ansvar. Men
genomgående sker det med små bokstäver. Det
överröstas av ett helt annat och mindre ansvarsfullt
budskap framfört med stora ord och grov retorik.
Det bidrar till att det skapas illusioner och
orealistiska förväntningar hos många väljare samt
osäkerhet på marknaderna. Det riskerar att bli en
besvärande tvångströja om Socialdemokraterna
skulle återkomma i regeringsställning.
Låt mig ge exempel från tre centrala politiska
områden.
Fru talman! Socialdemokraterna skapar först och
främst illusionen att problemet med statsfinanserna
kan klaras utan att det kommer att märkas särskilt
mycket för vanligt folk.
Att förväntningarna är sådana avspeglas bl.a. i
övertygelsen hos nästan två av tre
socialdemokratiska kongressombud att inga
besparingar alls behövs i socialförsäkringarna. När
Mona Sahlin försökte tala allvar med ombuden
konstaterade Aftonbladets Tommy Svensson:
''-- -- -- det förefaller inte som om
socialdemokratiska kongressombud vill lyssna på
sådant. Många känner sig leva i en s-värld där onda
ting som budgetunderskott och statsskuld är
borttrollade.''
De här förväntningarna uppkommer just därför att
Socialdemokraterna ägnar sig åt det som Ulf
Adelsohn en gång kallade för bisatsmoral. De
förnekar inte behovet av kärva tag för att klara
statsfinanserna, men det nämns först i bisatser
sedan de dessförinnan har sagt nej till konkreta
förslag. Jag har läst alla de viktigare tal som hölls
på SAP-kongressen. Denna karakteristik gäller
allihop.
Även här i riksdagen antyds det visserligen att
kärva tag kommer att bli nödvändiga, men
samtidigt motsätter sig Socialdemokraterna nästan
alla konkreta besparingar. De tvekar inte att bjuda
över regeringen, även när regeringen är som mest
expansiv när det gäller utgifter, och de är vaga om
sina egna alternativ till budgetförstärkningar.
Ingvar Carlssons tal här i dag var inte heller något
undantag från detta. Det mest konkreta som sades
var att man skulle ha en ny finansiering av sjuk- och
arbetsskadeförsäkringen. Det låter ju inte så
väldigt hotfullt.
Ingvar Carlsson har t.ex. också i upprepade
intervjuer sagt att partiet kan tänka sig att sänka
ersättningsnivåerna i socialförsäkringarna. Bl.a.
sade han det i en intervju i Veckans Affärer inför
kongressen. Men konkret har partiet gått emot
förslag till förändringar i arbetsskadeförsäkringen,
i delpensionen och i dagpenningen i
arbetslöshetsförsäkringen.
Frågan kvarstår: Vilka ersättningsnivåer eller
bidrag är det som Ingvar Carlsson tänker på när han
gång på gång gör detta uttalande? Är det
pensionerna som skall sänkas? Är det ytterligare
nedskärningar i sjukförsäkringen som avses? Eller
är det familjestödet som han syftar på?
Samtidigt som Socialdemokraterna är vaga när det
gäller budgetförstärkningar är de desto tydligare
när det gäller kortsiktiga stimulansåtgärder och
ytterligare utgifter. Trots att den nuvarande
regeringen har genomfört större satsningar än
någonsin på t.ex. infrastrukturen vill
Socialdemokraterna satsa ännu mycket mera, utan
att anvisa någon finansiering.
Socialdemokraterna skapar förväntningar som de
vet inte kommer att kunna infrias. Det kan i
praktiken bli svårt att göra bisatserna till
huvudsatser efter ett eventuellt regeringsskifte.
Fru talman! När det gäller den offentliga sektorn
försöker Socialdemokraterna skapa illusionen att
om de bara kommer till makten så minskar behovet
av rationaliseringar.
Birgitta Dahl levererade i sitt kongresstal en
kanonad av påståenden om det elände som den
illasinnade borgerliga regeringen har
åstadkommit -- social nedrustning, sämre
barnomsorg och skola, uteblivna resurser till
utsatta barn, gamla som lämnas utan en trygg
omsorg och vård samt utslagning och segregation
som breder ut sig. Också i hennes tal kom det så
småningom en liten bisats, nämligen att inte heller
Socialdemokraterna har resurser att omedelbart
återställa detta. Men vem lyssnade så noga på den?
Ingvar Carlsson har själv spätt på förväntningarna
genom att hävda att den offentliga sektorn nog
måste effektiviseras, men att det kan vänta tills
tiderna blir bättre.
Fru talman! Enligt Kommunförbundets
beräkningar växer klyftan mellan behov och
tillgängliga resurser vid oförändrad produktivitet
till motsvarande 8 kr i kommunalskatt någon gång
i slutet av 1990-talet. Den klyftan kan inte klaras
genom ökade statsbidrag eller höjda
kommunalskatter. Effektiviteten måste helt enkelt
öka. Socialdemokraterna vet nog det, men de kan
inte avhålla sig från att exploatera det missnöje som
alltid finns när förändringar skall genomföras.
Det är uppenbart att också det skapar orealistiska
förväntningar.
Fru talman! Alla -- även socialdemokraterna --
tycks i dag vara överens om att 1990-talets jobb
huvudsakligen måste komma i näringslivet och då
främst i de mindre företagen. Men
socialdemokraterna försöker -- som Carl Bildt var
inne på -- skapa illusionen att de här jobben skall
kunna komma till stånd utan att man ändrar
villkoren för nyföretagande och småföretag, i varje
fall inte på för facket känsliga punkter.
Socialdemokraternas politik har historiskt sett varit
helt misslyckad när det gäller de mindre företagen.
Pontus Braunerhielm på Industriens
Utredningsinstitut har i en färsk studie konstaterat
att det i vart fall sedan 1970-talet har funnits en
internationell trend mot ökad betydelse i ekonomin
för mindre tillverkningsföretag. Sverige är ett av få
undantag från denna trend. I Sverige har i själva
verket nyetableringarna i tillverkningsindustrin
minskat praktiskt taget kontinuerligt sedan 70 år
tillbaka. Detta är resultatet av att
socialdemokraterna -- som Göran Persson
uttryckte det i en intervju i Veckans Affärer i
våras -- har haft en litet njugg inställning till
småföretagen.
Då och då har det tyckts som om
socialdemokraterna skulle vara på väg att tänka
om. Den småföretagarriksdag som nyligen
arrangerades här i Stockholm kan ses som ett
tecken i tiden. Men när småföretagarnas intressen
kommer på kollisionskurs med fackets är det
fortfarande självklart för socialdemokraterna på
vems sida de står.
På en presskonferens den 26 augusti, i anslutning
till småföretagarriksdagen, konstaterade Göran
Persson: ''Arbetsrätten är skapad för stora företag.
Den fungerar mindre bra för företag med 3--4
anställda -- -- --.'' Han förklarade också att han
kunde tänka sig förändringar med inriktning på de
små företagen. Det gällde bl.a., vilket han
exemplifierade med, turordningsreglerna och
rätten till provanställning.
Några dagar senare meddelade han --
uppenbarligen efter starka protester från LO -- att
socialdemokraterna inte ville ha några som helst
ingrepp i lagstiftningen. Eventuella förändringar
borde göras kollektivavtalsvägen. Detta är bara ett
exempel. Som Carl Bildt nämnde har
socialdemokraterna gått emot och tycks gå emot
fortsatta förslag från regeringen på det här
området.
Fru talman! Det är möjligt att socialdemokraterna
i sitt tänkande har närmat sig regeringen. Men så
länge ansvarskänslan är instoppad i bisatser eller
överges när facket kräver sitt hjälper det föga. De
förväntningar som man medvetet skapar ligger
långt från den politik som Sverige behöver och
måste därför kritiseras.
Jag tillhör som bekant dem som tror att Sverige
skulle må bra av en bredare politisk samverkan.
Men skall en sådan vara möjlig krävs det en samsyn
på hur politiken skall utformas, och det kräver en
beredskap att förklara även det svåra för väljarna.
Jag är övertygad om att den politik som skall föra
Sverige ur krisen bl.a. måste innehålla en trovärdig
plan för att sanera statsfinanserna, en vilja att
förnya den offentliga sektorn och väsentligt
förbättrade villkor för de mindre företagen. På den
punkten kan jag också meddela Ingvar Carlsson att
statsministern och vice statsministern är helt
överens. Jag kan försäkra att vi liberaler inte
kommer att vika från vårt ansvar för att få ordning
på ekonomin och återföra Sverige till full
sysselsättning.
(Applåder)