Fru talman! Jag vill tacka även Lars Lilja för möjligheten till replikskifte och att utveckla frågor vidare. Jag ska försöka svara.
Jag tror inte att det är ett självändamål att modernisera en arbetsrätt, lika lite som det är givet att försvara en arbetsrätt om den inte passar och inte ger människor arbete. Vi skulle kunna tänka oss det omvända förhållandet, att de allra flesta i Sverige var utan arbete och ytterst få hade arbete. Säg att 1 000 personer hade arbete. Då hade vi sannolikt anledning att fundera över vad som är nyttan med det system som finns. Jag tror inte att det är alldeles självklart att jag ska kunna ge det svaret rätt upp och ned.
Man bör nog fundera på att vara flexibel, om tröskeln är för hög och unga människor inte kommer in på arbetsmarknaden.
Vi fick frågan på Trygghetsrådet: För vem är situationen värst? Är det för en människa som är 55-plus och blir arbetslös, eller är det för en ung människa som aldrig har fått ett jobb? Jag svarar att det är värst, som jag upplever det, för den unga människan. Men man kan inte gradera.
Om det är ett hinder kanske man behöver förändra - kalla det modernisera eller förändra - men jag tycker i grund och botten inte att vi ska ändra.
När jag läste motionen upplevde jag att det ändå finns en ambition att förändra och frångå den svenska linjen från oppositionens sida, och jag tyckte att det var något förvånande. Vi har ju valt att inta rollen att försvara den svenska modellen, för vi har sett att arbetsgivarna tycker att den är bra. Ni vittnar om det från oppositionens sida, och vi får också de signalerna.
Man behöver inte använda modeordet modernisering, utan kan kanske prata om förändring, men jag tror inte att det är min uppgift som riksdagsledamot i första hand att tala om exakt vad det ska vara. Men det är min uppgift att reagera när det finns en tröskel för unga människor att komma in på arbetsmarknaden.
Sedan pratade du om otrygga anställningar, och jag ber att få återkomma till det.