Fru talman! Jag vill återgå till mitt anförande. Jag var tvungen att titta själv vad jag har sagt. Vi tittade på vad som hände under den tidigare regeringens tid. Vi såg att det fanns ett utanförskap och att väldigt många människor inte hade ett så kallat riktigt arbete. Jag raljerar inte nu, utan det är eländigt. Jag är övertygad om att ni hade goda intentioner och gjorde vad ni kunde, men uppgiften är inte enkel. Vissa partier har också beskrivit att det inte har varit en lätt uppgift. Jag har respekt för det.
Men jag är inte alldeles övertygad om att man enbart behöver fokusera på visstidsanställningarna. Jag nämnde dem i mitt anförande, men jag menar att det finns fler saker som hindrar att människor som står långt från arbetsmarknaden får tillträde till den. Det finns flera orsaker till detta. Vi väljer att inte peka ut lagen om anställningsskydd i alla lägen. Vi menar att det finns flera delar i detta.
Det som har varit framgångsrikt har varit de riktade sänkningarna av socialavgifterna för unga människor från 2007. Det gav effekt. Är det så vi ska fortsätta? Det vet vi inte. Den stora utmaningen är att välja vilken väg man ska gå. Detta har gett effekt för de utomnordiskt födda, unga människor och långtidsarbetslösa, men mer behöver göras.
Jag tror att det klokt att lyfta upp detta oftare i debatter. Vi var några stycken som var och resonerade med Trygghetsrådet. Det finns också en stor uppgift för de så kallade coacherna att ta hand om de människor som befinner sig i ett trängt läge, nyligen uppsagda eller långtidsarbetslösa, och se till att de får rätt support.