Fru talman! Jag menar bara att det är lätt att slänga ur sig en sådan där formulering, att "inte förlora en hel ungdomsgeneration". Men om man gör det måste man också vara medveten om: Vad har vi LAS till? LAS är ju en anställningstrygghet, ett trygghetssystem, för de svagaste på arbetsmarknaden. En del av de som är svaga på arbetsmarknaden är också ungdomar.
Jag tror inte att man ska sätta upp ett motsatsförhållande här. Det finns andra sätt som är mycket bättre för att hjälpa ungdomar, framför allt dem som inte har gått ut gymnasiet med slutbetyg, att ta sig in på arbetsmarknaden i stället för att försöka ändra LAS och försvaga vissa delar därför att man tror att företagen då anställer mer ungdomar.
Jag tror att man ska tänka mer att det finns andra sätt, som är bättre, till exempel - det tror jag att Erik håller med om - satsningarna på kompetensutbildning. Sedan kan vi ha budgetdiskussioner om hur mycket vi ska satsa på kompetensutbildning och så vidare. Men när vi diskuterar arbetsrätt är det viktigt att vi inte fastnar i att säga sådana saker som att vi kan förlora en hel generation om vi inte ändrar i LAS, för jag tror inte att det är så.
Jag uppfattar att arbetsmarknadens parter i Sverige är väldigt ansvarstagande. Varken arbetsgivare eller fack överutnyttjar generellt sina maktbefogenheter, utan de är ansvarstagande och försöker fixa det så bra som möjligt för så många som möjligt. Det är den utgångspunkt vi har. Precis som jag sade i mitt huvudanförande är det få konflikter på svensk arbetsmarknad, och man brukar komma överens både på central och på lokal nivå.