Fru talman! Utgångspunkten för en fungerande
boendepolitik ska vara människors egna önskemål,
behov och prioriteringar, olika i olika skeden av livet.
Det är därför viktigt att boendepolitiken utformas så
att människor ges möjligheter att påverka det egna
boendet, inte hindras att välja den bostad de önskar:
hyres- eller bostadsrätt, ägarlägenhet eller eget hus.
De som vill äga och ta eget ansvar för sin bostad ska
ges rimliga möjligheter. I det egna ägandet ligger
såväl trygghet som inflytande.
Efterfrågan måste ges möjlighet att styra - inte
politiska beslut över huvudet på folk eller byråkratis-
ka regler och detaljreglering. I ett särskilt yttrande
anger vi moderater dels den inriktning av den ekono-
miska politiken, budgetpolitiken och de budgetramar
för 2000 som vi förespråkar men som redan fallit,
dels våra förslag inom utgiftsområde 18, som ska
bedömas utifrån vad jag just nu sagt i min inledning.
Moderaterna deltar därför inte i beslutet under
mom. 1.
Jag har dock några kommentarer. Trots att det
finns problem på bostadsmarknaden, är regeringens
defensiva förhållningssätt svårförståeligt. Några för-
slag till lösningar presenteras inte alls i budgetförsla-
get. Är det skilda uppfattningar inom regeringen om
fastighetsskatten, hyressättningssystemet eller all-
männyttan som gör att regeringen har lagt locket på
för bostadspolitiken? Eller är det rent av passivitet
och oförmåga hos regeringen att fatta beslut som gör
att de boende lämnas i sticket?
Regeringen och utskottsmajoriteten hänvisar till
utredningar av skilda slag, Fastighetsbeskattnings-
och fastighetstaxeringsutredningen och utvärdering
av bruksvärdessystemet och allmännyttan är några
exempel. Att införa ett straffsystem för kommuner
som söker lösa sina ekonomiska svårigheter genom
omstrukturering av sina kommunala bostadsbolag
klarar man av.
Det är absolut inte rimligt att i genomsnitt mer än
30 %, för en del nästan hälften, av den disponibla
inkomsten går till boendet. Fastighetsskatten är så
hög att den ställer till med problem för många hus-
håll. Den drabbar hyresgäster och bostadsrättshavare,
inte bara småhusägare i attraktiva områden. Det är
därför bra att utskottet i enighet har beslutat om en
hearing om fastighetsskatten och boendekostnaderna.
Den blir visserligen något sent genomförd, nämligen
först i början av nästa år.
Nu vill jag passa på att uttrycka min glädje över
att statsrådet Lövdén är här när vi diskuterar bostads-
politiken. Då kan vi ha en ordentlig runda senare.
Jag har en påminnelse. Riksdagen beställde i vå-
ras av regeringen förslag om ägarlägenheter. När
kommer detta, Lars-Erik Lövdén? Nog borde rege-
ringen ha kunnat åstadkomma något sådant på sju åtta
månader. Regeringens förhalande måste upphöra.
Medborgarna kräver svar i olika boendefrågor. Som
företrädare för folket begär jag nu att regeringen
efterkommer fattade riksdagsbeslut och snarast lägger
fram förslag om ägarlägenheter på riksdagens bord.
Låt mig så presentera den moderata boendepoliti-
ken. Syftet är att alla ska få goda förutsättningar att
leva i goda bostäder till rimliga kostnader i en stimu-
lerande och trygg miljö. Boendemiljön ska bidra till
värdiga levnadsförhållanden och särskilt främja en
god uppväxt för barn och ungdomar. Vi vill att män-
niskorna själva ska styra vad som ska byggas och hur.
Hyres- och ägarlägenheter, bostadsrätter och egna-
hem bör blandas på ett efterfrågat och naturligt sätt.
Variation och mångfald kommer då att finnas på
bostadsmarknaden. Därmed motverkas negativ segre-
gation och utanförskap. För att uppnå dessa mål
måste skatterna sänkas, avregleringen fortsätta och
eget ägande möjliggöras för fler. I reservation 1 under
mom. 2 anger vi bostadspolitikens inriktning, och jag
yrkar härmed bifall till denna reservation.
Jag vill utveckla tre punkter. De handlar om
kommunernas roll i bostadspolitiken, om bostadsbyg-
gandet och boendekostnaderna.
I diskussionen om de kommunala bostadsföreta-
gen vill jag bestämt hävda den grundlagsfästa kom-
munala självstyrelsen. För att kommunerna ska kunna
fullgöra sin roll så effektivt som möjligt med med-
borgarnas bästa för ögonen är det de demokratiskt
valda företrädarna för kommunen som ska fatta de
viktiga lokala och vardagsnära besluten så att den
gemensamma välfärden blir bra. Det är fullständigt
orimligt att staten med hjälp av sanktioner bakbinder
de kommuner som vill sälja sina bostadsföretag. Med
avseende på de ekonomiska risktaganden som ägande
av bostadsföretag kan innebära är det naturligt att
överväganden och beslut också fattas på kommunal
nivå. Med de skilda förutsättningar som finns i Sveri-
ges kommuner innebär det att lösningarna måste bli
olika. Kommunerna betackar sig för den statliga in-
blandningen. Kommunerna måste omedelbart återfå
rätten att besluta över sin egendom. Strafflagstift-
ningen mot kommunal självstyrelse ska genast tas
bort.
Det som krävs för att få i gång ett ökat bostads-
byggande där det behövs och en bostadsmarknad i
allmänhet i balans är bl.a. sänkta skatter på byggande
och boende, ändringar i skatteutjämningssystemet,
ändrade regler för hyressättningen och förenklingar i
planlagstiftningen. Naturligtvis skulle en ograverad
kommunal självbestämmanderätt över sina bostadsfö-
retag också bidra till en bostadsmarknad i balans.
Utgångspunkten för åtgärderna bör vara männi-
skors önskemål. Den politiska styrningen har gång
efter gång visat sig snedvrida bostadsförsörjningen
och dessutom hindra nödvändig omstrukturering.
Bostadsmarknaden och byggandet har satts i väntelä-
ge. Politisk klåfingringhet har lamslagit bl.a. byggan-
det av hyresrätter i Stockholm. En politiskt fastställd
hyresnivå som kraftigt understeg produktionskostna-
den har starkt bidragit till detta.
Byggbranschen är initiativtagare till det som fak-
tiskt byggs. Skälet är förstås möjlig lönsamhet parad
med lyhördhet för den efterfrågan som finns. Byg-
gandet av det låga antalet hyresrätter är naturligtvis
bekymmersamt, eftersom boendeformen efterfrågas.
Framför allt fyller hyresrätter en funktion för unga
människor som är rörliga och för äldre som uppskat-
tar den service som boendeformen erbjuder.
En alltmer förändrad arbetsmarknad kan även den
innebära ökad efterfrågan på ett tidsbegränsat boende
utan större kapitalinsatser. Bristen på bostäder för
studerande vid universitet och högskolor är också ett
av flera tecken på en dåligt fungerande bostadsmark-
nad. Orsakerna till denna bristsituation är till stor del
desamma som de förhållanden som påverkar bo-
stadsmarknaden i övrigt. De generella åtgärder för en
bättre fungerande bygg- och bostadssektor som förs
fram av oss moderater är därför giltiga även för att
åtgärda problemen med studenternas bostadssituation.
Åtgärder som sänkt skattetryck inom sektorn, bospa-
rande och flexibla regler för standard och för hyres-
sättning skulle bidra till att förbättra förutsättningarna
för byggande av alla typer av bostäder och till en
ökad rörlighet på bostadsmarknaden.
Det är inte bara regeringen som är passiv. Samma
tövan visar också majoriteten i utskottet. Tala åt-
minstone om för regeringen och Lars-Erik Lövdén,
Lennart Nilsson, att det är bråttom att göra något
konkret.
Jag vill ta upp frågan om boendekostnaderna. För
många låginkomsttagare går mer än hälften av dispo-
nibel inkomst till boendet. Bara fastighetsskatten
motsvarar ungefär en månadshyra av tolv. Kostnaden
för bostaden har ökat snabbare än konsumentprisin-
dex. Vi betalar förhållandevis mycket för att bo i
Sverige i jämförelse med andra länder. Särskilt svårt
är det för människor med knappa marginaler. För
många är det i dagsläget omöjligt att klara sig utan
bostadsbidrag. Detta individuella bostadsstöd har
därför blivit ett nödvändigt instrument för att motver-
ka de effekter som de höga skatterna orsakar. Samti-
digt illustrerar den utformning bostadsbidragen i dag
har den rundgång som präglar statens agerande gen-
temot familjer och enskilda.
Åtgärder måste till för att växla dagens bidrag mot
sänkt skatt. Målet bör naturligtvis vara att den enskil-
de ska kunna leva på sin lön utan att vara beroende av
bidrag. Som ett led i en sådan utveckling bör en sam-
ordning av bostadsbidragen och övriga social-
och/eller familjepolitiska åtgärder komma till stånd.
Det helhetsgrepp som detta ger över den ekonomiska
situationen för berörda hushåll är en nödvändig förut-
sättning för att den av oss förordade växlingen av
bidrag mot sänkt skatt ska kunna inledas.
I avvaktan på en sådan, bättre, ordning anser vi att
nuvarande regler måste justeras enligt följande: Hus-
hållsinkomsten ska ligga till grund för bostadsbidra-
gen. Ytnormen ska helt avskaffas. Barnpension ska
inte ingå i den bidragsgrundande inkomsten.
Till slut: Det allra främsta för en väl fungerande
bostadspolitik är, och förblir, en hållfast allmän eko-
nomisk politik med sänkt skattetryck. Det ger bästa
förutsättningarna för människors trygghet och väl-
färd. En bra politik för de boende är att fastighets-
skatten sänks och tas bort i takt med att bostadssub-
ventionerna avvecklas, att hyressättningssystemet
reformeras, att sanktionerna mot kommuner som
säljer sina bostadsbolag omedelbart tas bort, att det
kommunala ägandet av bostadsföretag på sikt av-
vecklas, att bostadssparandet stimuleras, att bostads-
rättens ställning stärks och att ägarlägenheter införs
också i Sverige.
Härmed yrkar jag, som sagt, bifall till reserva-
tion 1, samtidigt som jag vill framhålla att jag står
bakom övriga moderata reservationer och vårt sär-
skilda yttrande.