Herr talman! Jag har lyssnat på debatten om
fotorätten inklusive ''droit de suite'', och det är en
viktig debatt.
Det finns några synpunkter som jag skulle vilja
tillägga. Jag gläder mig lika mycket som alla andra
över att vi äntligen får en integrering av fotolagen i
upphovsrättslagen. Vi är extra glada över att vi får
en integrering som motsvarar den modell som vi
borgerliga förra gången stod för i reservationen.
Jag vill påstå att det hade blivit en stor upphetsning
bland fotograferna om man gått på den linje som
Socialdemokraterna drev förra gången.
Det som har fått mig att särskilt ta till orda är
diskussionen om ''droit de suite''. Det är en oerhört
viktig fråga. Jag håller gärna med om att den har
många bottnar och dimensioner. Det kan skenbart
tyckas att det finns två dimensioner -- en
upphovsrättslig och en kulturpolitisk. Men dessa
två saker är så ihopvävda att de faktiskt inte går att
skilja. En väl fungerande upphovsrätt är ett av de
bästa kulturpolitiska medel som man kan använda
för konstnärer.
Det finns en mycket lång historia med ''droit de
suite''. Jag kan förstå den otålighet som visas från
många håll. Man frågar sig: Blir det ingenting av
detta? På det kan jag svara att den som noggrant
har följt ärendet tydligt kan se att det successivt går
framåt. Det gäller både i riksdag och regering. Det
hoppas jag att alla har insett.
Det senaste som regeringen sade innan detta
förslag presenterades stod i proposition
1992/93:214. Där säger departementschefen att om
det inte kan bli någon EG-harmonisering finns
inget annat att göra än att ta ett eget initiativ i
svensk lagstiftning.
Vi väntade under cirka ett år på att det skulle bli
någonting, men det blev alltså ingen
harmonisering. Däremot tillkom ett och annat
ytterligare land som sade sig vilja ha detta rent
nationellt och som visade positiv inställning. Det
föranleder också att utskottet säger -- och jag vill
påstå att det är en kraftfull skrivning -- att frågan
om ''droit de suite'' nu är mogen för ett
ställningstagande.
Klarare än så kan det inte sägas. Nu finns
materialet, och nu gäller det att ta ställning. Frågan
är sedan hur ställningstagandet blir. Det har
utskottsmajoriteten inte uttalat sig om.
Jag uppskattar Bertil Perssons ärlighet när vi får
reda på att det mer är hans personliga uppfattning
han för fram när han demonstrerar en kraftfullt
negativ inställning till ''droit de suite''. Det har han
rätt att göra, och det finns många som tycker som
han. Det finns också många som tycker tvärtom,
inklusive undertecknad och Folkpartiet.
Det finns många länder som anser att det är positivt
med ''droit de suite''. Det finns många i denna
kammare som anser det, och jag tror dessutom att
hela kulturutskottet i stort sett tvärs över alla
partigränser har den uppfattningen.
Jag inser svårigheterna med att reglera ''droit de
suite''. Jag skulle själv vara mycket tveksam till att
införa ''droit de suite'' om det inte var så att det
finns en lång rad andra civiliserade icke-
socialistiska länder som har lyckats lösa dessa
problem.
Därför kan jag inte när det gäller frågan om att ta
ställning till ''droit de suite'' se att man kan säga att
det är tekniskt omöjligt att införa en sådan. Man
kan säga att det är olämpligt och att man inte vill
införa detta, och det får man då göra. Men tekniskt
omöjligt är det inte.
Jag menar att vi bör ha en positiv inställning -- och
det är den inställning som utskottet har velat visa --
till att denna fråga blir avgjord. Det mesta pekar
på, som jag personligen bedömer det, att det kan
bli en ''droit de suite''. Sedan får vi hoppas att det
möjligen kan lugna några debattörer här i dag.