Herr talman! Det här ärendet innebär att vi
förändrar våra regler efter förhållandena i de övriga
EU-länderna, och jag tycker att det beslut vi nu
skall fatta är viktigt.
Konstnärligt skapande är viktigt, inte bara för den
stimulans det ger, utan det är faktiskt också en
viktig tillväxtfaktor. Konstnärligt skapande ökar
nämligen den kreativa massan och den kreativa
miljön, och näst universitet och flyg betraktas det
som den viktigaste tillväxtfaktorn. Det gör
naturligtvis att det är väldigt viktigt att ha ett
livaktigt kulturliv. Det innebär att konstutövare
också skall ha bra betalt, men det behöver inte
innebära att man skall ha ett onödigt krångel.
När det gäller fotografier finns det ett par dilemman
att ta hänsyn till. För det första: Vad är konst och
vad är inte konst? För det andra: När man har köpt
något, träffat ett avtal, skall det då gå att ändra i det
efteråt? Denna fråga blir av alldeles specifik
betydelse när det gäller upphovsrättsreglerna,
eftersom de gäller i 50 år efter konstnärens
bortgång. Om man plötsligt rör i ägarförhållanden
med retroaktiv verkan på ett sätt som köparen
aldrig har kunnat förutse, kommer konsumenten
lätt i kläm. Man måste därför vara varsam när man
hanterar de här ärendena.
Man skall också komma ihåg att glidningar i de här
avtalen alltid är gynnsamma för de starka
producentorganisationerna. Sådana glidningar kan
innebära att man efter det att någon har köpt ett
konstverk inför specialregler om att betalning skall
ske än då och än då, betalning för det som
vederbörande trodde att han redan hade köpt.
Sådana glidningar är också alltid till nackdel för de
obefintliga konsumentorganisationerna, dvs. för
konsumenterna. Riksdagen har i det
sammanhanget ett väldigt viktigt ansvar.
Man kan träffa avtal när det gäller konstnärliga
verk, och om man i avtalen tydliggör vad som gäller
går det före innehållet i lagen. Det är emellertid
väldigt svårt för den lilla enskilda människan att
skriva den typen av avtal, medan däremot de starka
producentorganisationerna, fotograforganisationer
och andra, är skickliga och kunniga i att tillgodose
sina intressen.
Det är bra att den här lagen talar om att det finns
två typer av fotografier. Det är fotografier som är
konstnärliga verk, som har verkshöjd, och som
ingen annan än just konstskaparen kan
åstadkomma. Sedan finns schablonbilder, beställda
bilder, som i allra sämsta fall närmast handlar om
rent kopieringsförfarande. Här har man gjort en
bra avvägning. Man ger det konstnärliga fotografiet
fullt skydd, och de enklare bilderna av
rutinkaraktär, som vem som helst kan
åstadkomma, är mindre skyddade. Man väcker
alltså inte liv i några förlorade rättigheter. Dock
skapar man en viss retroaktivitet, eftersom man
förlänger skyddet på bilder som inte har någon
verkshöjd med 25 år. Men man återinför som sagt
inga förlorade rättigheter, och jag tycker att det är
vettigt. Man får dessutom en enkel hantering,
eftersom man kan vänta till 50 år efter det att bilden
togs med att ta upp diskussionen om bilden har
någon verkshöjd eller inte.
Låt oss titta litet på reservationerna. I reservation
2 menar reservanterna att om man gör ett vykort av
en staty skall skulptören få ersättning. I dessa
sammanhang blir det alltid fråga om glidningar.
Nästa steg blir att arkitekten som har ritat huset
bakom statyn naturligtvis har lika stor rätt att få
ersättning för sitt konstnärliga skapande. För att
inte tala om landskapsarkitekten, som har satt
blommorna runt statyn -- naturligtvis skall också
han ha ersättning för sitt konstnärliga skapande.
Den ena konsekvensen följer på den andra.
Någonstans måste man då sätta gränsen, för annars
hamnar man i en glidande skala där man aldrig vet
var man slutar. Det finns konstnärligt skapande på
så många sätt att det är omöjligt att sätta gränsen.
Varför skulle inte landskapsarkitekten som satte dit
blommorna ha ersättning för sitt konstnärliga
skapande?
Jag ställer frågan därför att jag inte tror att någon
kan svara att landskapsarkitekten inte skall ha
någon ersättning för sitt konstnärliga skapande.
Jag tror att man bör tänka på vad Harry Schein har
sagt. Krånglar man till saker för mycket och går för
långt, får man bara en backlash där allt tappas. Jag
tror att det finns en risk för att man gapar efter för
mycket och riskerar att tappa hela stycket.
Vidare har vi frågan om ''droit de suite''. Det är
återigen ett glidande och tagande av äganderätten
hos konsumenten. T.ex. kan konsumentens far ha
köpt tavlan, och den har hängt på väggen i 50 år.
Plötsligt skall konsumenten börja betala till
arvingarna eller till konstnären för en tavla som
redan fadern trodde att han hade äganderätten till.
Det stör mig. Men jag förstår att de som inte tycker
om äganderätt inte är störda.
Det som däremot även en kommunist borde kunna
förstå är att om det ges ersättning för ''droit de
suite'' i Sverige, men det ges inte i flera andra EG-
länder, kommer naturligtvis konsthandeln inte att
ske i Sverige utan i de länder där sådana avgifter
inte utgår. Det kommer dessutom att leda till att
konsthandeln kommer att ta hand om en liten del
av försäljningen av äldre konst. I stället kommer
handeln att ske under täcket på olika sätt -- vilket är
lätt med konstverk -- eller så måste ett konstregister
upprättas i statlig regi där alla tavlor och fotografier
av verkshöjd registreras, ungefär som aktier. Där
sker en registrering för tavlan, och i samband med
betalningen för ''droit de suite'' måste det ske en
omregistrering. Det är möjligt att göra, men jag
tycker att det är att gå för långt. Därigenom skadas
hela frågan om en god ersättning till konstnärerna.
Det är dessutom stötande att konstnärerna skulle
kunna göra stora vinster då Sverige går in i en
lågkonjunktur. Då kommer stora konstsamlingar ut
på marknaderna, och pengar väller in till de
konstnärer som har gjort de gamla målningar som
finns i samlingarna. Det är konsekvensen.
Det finns en sak som har förtydligats och som jag
tycker är viktigt. Vi har i förarbetet lagt till en
förklaring om synbarheten. Det är väldigt viktigt
att när enskilda människor skall göra sig gällande
mot starka producentorganisationer att det är
tydligt vad som ingår i ett avtal -- om det inte är
fråga om ett skrivet specialavtal. Vi har t.ex. lugnat
ner den oro museerna har framfört genom att
påpeka att det redan från början är synbart att om
ett museum beställer ett fotografi av ett
museiföremål, skall det användas i broschyrer, på
affischer, i egna kataloger, på vykort och för
arkivändamål. Då blir det inte ytterligare
oklarheter, trassel och bekymmer på den punkten.
Vidare var det frågan om beställda porträtt.
Utskottet har följt propositionens förslag. Men vi
moderater tycker att integritetsfrågan är viktig. Vi
tror att det är viktigt att så småningom återkomma
i frågan. Skyddet gäller bara om man själv har
betalt för den beställda bilden. Men om någon
annan närstående, ett företag eller en organisation
beställer en bild är det oklart om vilka rättigheter
som gäller. Vi hoppas att det skall komma ett
klarläggande från regeringen så småningom. Det
står dock inte i utskottets skrivning.
Sedan var det frågan om upphovsmannakonton.
Allmänt sägs det att de är på väg bort. Utskottet har
inte framfört mer än att regeringen bör följa
utvecklingen. Vi har i princip ingenting emot att
man har samma rättigheter här som i andra
sammanhang.
Jag tycker att det är viktigt för riksdagen att vara
vaksam på detta område där det finns mycket
starka producentorganisationer och mycket svaga
konsumentorganisationer. Det ligger ett tungt
ansvar på riksdagen att inte göra ändringar som
uppenbart är till nackdel för konsumenterna. Det
är bra att all konstnärlig produktion blir likställd.
Det är utmärkt att konstnärlig verksamhet är
lönsam. Men jag menar att detta kan uppnås utan
att hela tiden glida, tänja och krångla.
Jag vill också påpeka att den digitala tekniken
kommer att kräva ny lagstiftning. Vi förväntar oss
att regeringen kommer med förslag. Där finns ett
klart behov av sådan lagstiftning.
Herr talman! Jag vill yrka bifall till utskottets
hemställan.