Fru talman! Jag vill först tacka för att jag slapp
tidspressen att tala innan frågestunden Jag är något
rädd för att min uppsatta tid inte riktigt kommer att
hålla, men jag hoppas att kammaren och fru talman-
nen har förståelse för det.
Jag kommer i mitt anförande att koncentrera mig
på Vänsterpartiets syn på den sociala bostadspolitiken
och allmännyttans roll som garant för en sund bo-
stadsmarknad. Owe Hellberg kommer att ta upp as-
pekter kring bygg- och boendekostnader i sitt anfö-
rande.
Under 90-talet har stora förändringar skett i den
sociala bostadspolitiken som framför allt har innebu-
rit en ökad marknadsanpassning, där hyresgästerna
har drabbats mycket hårt. Skattereformen i kombina-
tion med försämrat skydd för de boende och för bli-
vande hyresgäster har skapat en osund bostadsmark-
nad.
Vänsterpartiet har under flera år kritiserat den för-
da politiken och strävat efter att förstärka de boendes
rättigheter och möjligheter att få bostad. Nu äntligen
har regeringen insett att det är dags att tygla markna-
den och sätta den sociala bostadspolitiken på dagord-
ningen.
De borgerliga partierna med Moderaterna i spet-
sen motsätter sig alla försök att skapa en bostads-
marknad på de boendes villkor och fortsätter att häv-
da plånbokens tjocklek som en helt avgörande grund
för rätten till bostad. När man skärskådar de borgerli-
ga förslagen i de båda betänkandena kan vi konstatera
att det handlar om fortsatta avregleringar av en bo-
stadsmarknad som i stora stycken redan är färdigav-
reglerad. Borgerlighetens enda gud och ledstjärna,
marknaden, ska få en än större makt, och de boendes
organisationer och samhällets uppgift att tillse att
marknaden fungerar på ett socialt acceptabelt sätt
avfärdar man. Resultatet av den borgerliga politiken
kommer att bli ännu högre boendekostnader framför
allt i de områden där efterfrågan är störst.
Fru talman! De allmännyttiga bostadsföretagen
har spelat en avgörande roll för den sociala bostads-
politiken sedan den infördes 1946. Syftet har varit att
erbjuda bostäder av god kvalitet till låga hyror för att
på så sätt fungera som ett både prispressande och
kvalitetshöjande inslag på bostadsmarknaden. Till-
gängligheten för alla har varit en hörnsten för allmän-
nyttan, och alla har oavsett inkomst och klasstillhö-
righet haft samma rätt till boende. Allmännyttan har
ofta varit en garant för dem som stängts ut från den
övriga bostadsmarknaden.
Systemskiftet i den svenska bostadspolitiken un-
der 90-talet har försvagat de allmännyttiga bostadsfö-
retagen, vilket har lett till att de kommunala ägarna
numera ofta ställer samma krav på sina bostadsföre-
tag som de privata ägarna på sina. Ett exempel på
detta är att de kommunala företagen skärpt kraven på
nytillträdande hyresgäster så att det i flera fall har
varit omöjligt för arbetslösa och personer med svag
ekonomi att få en egen bostad genom de allmännytti-
ga bostadsföretagens försorg. Systemskiftet i bo-
stadspolitiken och på kreditmarknaden har skapat
stora ekonomiska problem för en rad allmännyttiga
bostadsföretag. I kombination med vikande befolk-
ningsunderlag med tomma lägenheter som följd har
flera av bostadsföretagen dessutom blivit en stor
ekonomisk belastning för en rad kommuner.
Samtidigt har flera stora bostadsföretag, framför
allt i de stora städerna och i tillväxtområdena, en
mycket stark ekonomi, vars vinster användes av ägar-
na på ett sätt som inte kan anses överensstämma med
begreppet allmännyttigt. Företagen fick ofta bidra till
en annan kommunal verksamhet genom vinster på
försäljning, utdelningskrav och krav på koncernbild-
ning. Om staten ska kunna ta sitt ansvar för den soci-
ala bostadspolitiken måste staten också klargöra grän-
serna för hur kommunerna ska kunna utnyttja sitt
ägande och tillse att företagen ges rimliga förutsätt-
ningar för att också framöver kunna vara den själv-
klara del av den sociala bostadspolitiken som man en
gång varit.
Den stopplagstiftning som borgerligheten så kraf-
tigt kritiserar avseende utförsäljning och vinstutdel-
ning tillkom för att skapa rådrum för att tydligt kunna
definiera allmännyttan och allmännyttans funktion i
en social bostadspolitik. Men den tillkom också för
att man skulle värna bruksvärdessystemet. Bruksvär-
dessystemet måste nämligen för att bli ett verksamt
redskap bygga på en bostadsmarknad där en stor del
av bostäderna förvaltas enligt självkostnadsprincipen
som ett neutralt jämförelseobjekt. I annat fall kommer
hyrorna i tillväxtområdena att stiga ytterligare och
ännu kraftigare.
Fru talman! Vänsterpartiet har under en rad år
motionerat om behovet av en samordning av bostads-
politiken. Vi har föreslagit att regeringen ska ha ett
statsråd med övergripande ansvar för bostadspolitiska
frågor. Vi har ställt det kravet både utifrån den vikt
som boendet har för medborgarna och utifrån behovet
av en helhetssyn på hela sektorn - allt ifrån boende
till samhällsplanering. Vi har delvis fått som vi vill i
frågan. En rad frågor har nämligen hänskjutits till
biträdande finansministern. Men fortfarande saknas
den helhetssyn som vi anser behövs och som jag tror
skulle ha en stor betydelse. Den samordning som trots
allt har skett tror jag har haft en positiv betydelse för
de förslag som nu finns i betänkandet BoU2. När
propositionen kom ställde vi oss bakom förslagen,
även om vi kritiserade delar av dem utifrån det fak-
tum att regeringen inte vågade gå så långt som be-
hövdes för att lagstiftningsförändringarna skulle fun-
gera fullt ut. Vid behandlingen i utskottet har Väns-
terpartiet fått en rad skrivningar som ytterligare för-
bättrar och förstärker förslaget. Jag vill bara peka på
ett par av dessa.
Vänsterpartiet har under många krävt en bostads-
anvisningslag för att ge kommunerna ett kraftfullt
redskap i bekämpandet av bostadslöshet och hemlös-
het. Våra motioner har alltid blivit avslagna av majo-
riteten. De skrivningar som vi har fått in i betänkan-
det tolkar vi som en framgång. Även om vi inte har
fått en tillstyrkan på förslaget kan vi konstatera att nu
även socialdemokratin har kommit till insikt om att
kommunerna behöver ett bättre redskap och att en ny
bostadsanvisningslag är nödvändig för att förslaget
om bostadsförmedlingar ska bli verkningsfullt.
Vänsterpartiet har också under flera år krävt obli-
gatoriska boendeplaneringsprogram. Programmen
skulle tvinga kommunerna att föra upp bostadspoliti-
ken på kommunfullmäktiges bord. Förslaget om bo-
stadsförsörjningsprogram är naturligtvis bara en bör-
jan på denna process, och enligt vårt förmenande inte
tillräckligt för att täcka in hela den boendepolitiska
agendan i fullmäktigeförsamlingarna.
I betänkandet står nu att bostadsförsörjning inte
enbart avser nytillskott av bostäder, utan också bl.a.
handlar om hur det byggda beståndet nyttjas bäst. Det
är av vikt att kommunerna i detta avseende har en
helhetssyn där alla kommuninvånarnas behov vägs in.
Det kan gälla sociala frågor inkluderande segrega-
tionsfrågor, men även t.ex. miljöfrågor.
Förslaget har enligt oss också förbättrats genom
utskottets tydliga markering om att behovet av att
åtminstone en gång per mandatperiod behandla bo-
stadsförsörjningsprogrammet i fullmäktige. För oss är
detta ett bevis på att våra krav på boendeplanerings-
program har vunnit erkännande.
Fru talman! Jag skulle vilja ställa en fråga till
statsrådet Lars-Erik Lövdén trots att jag har sett att
han har lämnat församlingen. Någon annan socialde-
mokrat kanske kan svara. Delar socialdemokraterna
vår uppfattning om behovet av ett allsidigt boende-
planeringsprogram i kommunerna?
Fru talman! Vänsterpartiet har ett särskilt yttrande
i BoU2 där vi tar upp kravet på att göra det obligato-
riskt för kommunerna att inrätta bostadsförmedlingar.
Förslaget från vår sida har två grunder.
För det första innebär ett obligatorium att den
tveksamhet som Lagrådet för fram undanröjs och att
kommunerna dessutom tvingas fundera över behovet
i den egna kommunen.
För det andra tror vi inte att bostadsförmedling
enbart behövs där det råder brist på bostäder, utan
också som ett instrument och ett skydd för dem som
har svårt att få bostad i kommuner utan bostadsbrist.
En bostadsförmedling är också en servicefunktion
gentemot medborgarna avseende kötid och som in-
formationskanal om den allmänna situationen på
bostadsmarknaden. För kommunalpolitiker borde
också en bostadsförmedling kunna fungera alldeles
utmärkt som ett planeringsinstrument.
Vi vet att när lagen om bostadsförsörjning togs
bort så försvann också merparten av landets bostads-
förmedlingar. Risken är att syftet med det nya lagför-
slaget inte kommer att få avsedd effekt. Vi kommer
noga att bevaka vad som sker, och vid behov komma
tillbaka till riksdagen med nya initiativ i dessa frågor.
Fru talman! Jag vill avslutningsvis uppehålla mig
kring reglerna för bostadsförmedling. När vi inför
kommunal skyldighet att anordna bostadsförmedling
ger vi också bostadsförmedlingen rätten att ta ut skä-
lig köavgift för att täcka kostnaderna för administra-
tion av kön. Samtidigt finns en möjlighet att ta ut
förmedlingsavgift om 2 000 kr av den bostadssökan-
de.
Jag skulle därför vilja fråga statsrådet Lövdén el-
ler socialdemokratin huruvida man anser att det är
rimligt att både köavgift och en förmedlingsavgift om
2 000 kr kan tas ut från en och samma sökande, eller
om man är beredd att se över reglerna kring detta.
I anslutning till detta vill jag också yrka bifall till
reservation 10 i BoU2. I reservationen tas problemet
upp med att mäklare som enbart förmedlar hyresrätter
inte omfattas av fastighetsmäklarlagens tillämpning.
ALLBO-kommitténs undersökningar visar att det inte
finns något skäl för ett sådant undantag. Tvärtom
visar undersökningar att det finns gott om oseriösa
mäklare i branschen. Många gånger tar man ut för-
medlingsavgiften i förskott. Om en bostadssökande
använder sig av flera mäklare samtidigt tvingas man
ligga ute med ganska många tusenlappar. Vid flera
tillfällen har mäklarna efter att ha tagit ut förskotts-
betalning gått i konkurs, och den bostadssökande har
förlorat sina pengar. Sammantaget har vi svårt att
förstå majoritetens ovilja att snabbt komma till rätta
med problemet. Varför inte redan nu ta initiativ till att
få bort undantaget i fastighetsmäklarlagen eller i alla
fall låta verksamheten stå under tillsyn av Fastig-
hetsmäklarnämnden?