Fru talman! Den svenska bostadspolitiken står in-
för flera stora utmaningar. Byggandet är fortfarande
lågt. Även om det finns vissa tecken på att det blir en
ökning under de närmaste två åren har vi förmodligen
ännu inte sett toppen på bostadsbristen i de större
kommunerna.
Boverkets bostadsmarknadsenkät 2000 visar att
det nu är betydligt fler kommuner än tidigare som
rapporterar om bostadsbrist. Samtidigt rivs fastigheter
i mindre kommuner runtom i landet på grund av be-
folkningsutflyttning och en stel hyressättning.
Tillämpningen av bruksvärdesprincipen för hyres-
sättning har lett till orättvisor som cementerar snarare
än löser problemen. Den tilltagande etniska och soci-
ala segregationen blir ett bostadspolitiskt problem i
och med att särskilt utsatta bostadssområden också
befinner sig i en negativ social spiral.
Hörnstenarna i Folkpartiets bostadspolitik är val-
frihet för konsumenterna, avregleringar och konkur-
rens som sänker bygg- och underhållskostnader, en
flexiblare hyressättning med bibehållen trygghet för
hyresgäster som skydd mot oskäliga hyreshöjningar
samt statlig neutralitet mellan olika boendeformer.
Fru talman! Bostadssektorn är fortfarande i alltför
stor utsträckning en planekonomisk fristad i den
svenska marknadsekonomin. Vi behöver få fart på
bostadsbyggandet, få ned kostnaderna och få en be-
tydligt större rörlighet på bostadsmarknaden så att
fler människor kan finna en passande bostad till en
kostnad som för dem känns acceptabel.
Planprocesser och nybyggnadsregler måste för-
enklas. Det är mycket viktigt både för att få ned
byggnadskostnaderna och för att kunna ligga med en
god planberedskap. Genom att sätta funktionskrav i
stället för produktionsregler kan kunnande och idéer
hos byggarna utnyttjas och konkurrensen på bygg-
materialsidan öka och därmed kostnaderna minska
och kvaliteten öka.
Fru talman! En hörnpelare i den svenska bostads-
politiken har sedan 1940-talet varit de allmännyttiga
kommunala bostadsföretagen. De är, trots sin förlora-
de skattemässiga särställning, fortfarande kommuner-
nas huvudsakliga redskap för att föra en kommunal
bostadspolitik. Framför allt har de genom bruksvär-
dessystemet en styrande effekt på hyressättningen
även i privatägda fastigheter genom sin lagfästa roll
som hyresledare och referenspunkt vid bruksvär-
desprövningar. I januari 1997 fanns det totalt 355
kommunala bostadsföretag som förvaltade samman-
lagt ca 940 000 lägenheter. Det är alltså väldigt
många.
Drygt 80 % av dessa företag drivs som aktiebolag,
en organisationsform som växt under 1990-talet. Det
har även under samma period skett en markant för-
ändring i hur de kommunala bostadsföretagen agerar.
De förväntas numera mer och mer hävda sitt exis-
tensberättigande genom att vara framgångsrika i kon-
kurrensen om hyresgästerna med andra fastighetsäga-
re.
Vi i Folkpartiet menar att delar av de kommunala
bostadsbolagen ska kunna säljas för att minska den
kommunala dominansen på hyresmarknaden. Vi
anser dessutom att det är angeläget att föra en diskus-
sion om den framtida strukturen på kommunernas
bostadsbolag. Det finns ett flertal alternativa vägar att
gå, och kommunerna måste tillåtas göra sina vägval
själva, utan pekpinnar från statligt håll.
Försäljning till hyresgästerna genom bildandet av
bostadsrättsföreningar är en väg som Folkpartiet
ställer sig positivt till. Det är beklagligt att regeringen
vill försvåra för hyresgäster som vill ombilda sina
hyreslägenheter till bostadsrätter. Detta riskerar fram-
för allt att påverka intresset i förorter, där det initialt
brukar vara färre som är intresserade av att bilda
bostadsrättsföreningar.
Försäljning av enskilda fastigheter eller större be-
stånd till andra fastighetsägare är ett annat alternativ
för kommunerna att avyttra delar av sitt bostadsbe-
stånd. Länder som Storbritannien och Nederländerna
har under 1990-talet i olika omfattning överfört det
tidigare kommunala bostadsbeståndet i nya former av
ägande och förvaltning. Här finns gott om exempel på
nya lösningar med fristående stiftelser under mer eller
mindre samhällelig reglering, liksom försäljning av
lägenheter till enskilda hyresgäster.
Det väsentliga är att kommunerna tillåts fatta be-
sluten själva, att hitta de lösningar som passar dem
bäst - utan de statliga pekpinnar och sanktionssystem
som bakbinder de kommuner som valt andra vägar än
den regeringen pekat ut. Regeringen cementerar ty-
värr de nuvarande ägarförhållandena genom det
sanktionssystem som innebär att en kommun som
säljer aktier eller andelar i ett kommunalt bostadsfö-
retag i sådan omfattning att kommunen inte längre
har det bestämmande inflytandet i företaget får stats-
bidragen minskade med 50 % av vinsten från försälj-
ningen.
Folkpartiet vände sig kraftfullt mot systemet när
det infördes i juni 1999. Det utgör ett tydligt exempel
på bristande respekt för den lokala demokratin och,
vilket även Lagrådet konstaterar i sitt yttrande från
den 21 maj 1999, ett allvarligt ingrepp i den kommu-
nala självstyrelsen.
Fru talman! Kommunerna måste även i framtiden
ha ett ansvar för människor med behov av socialt
anpassat boende och för sociala förturer. Därmed inte
sagt att de måste äga och förvalta bostadsbolag i den
form som de gjort hittills. Storbritannien och Neder-
länderna, som jag nämnde, uppvisar ett spektrum av
lösningar för ett fortsatt samhällsansvar, en social
bostadspolitik, även efter att kommunerna släppt det
ägande och förvaltande ansvaret för bostadsbeståndet.
I Storbritannien finns exempel på nybildade friståen-
de bostadsstiftelser där kommunen, hyresgästerna och
t.o.m. privata finansiärer har en tredjedel styrelse-
poster var. I Nederländerna löses den sociala förturs-
förmedlingen genom förhandlingar mellan kommu-
nen och de privata icke vinstdrivande bostadsstiftelser
som övertagit delar av det kommunala beståndet.
Utländska exempel bör dock inte vara mer än in-
spirationskällor. Det viktigaste är att en förutsätt-
ningslös diskussion förs om nya ägande- och förvalt-
ningsformer och hur en modern social bostadspolitik
kan utformas.
Fru talman! Den mest uppmärksammade delen av
regeringens program för "ombyggnation av Sverige
till ekologisk uthållighet" är de 5,4 miljarder som
under tre år öronmärkts till stöd för lokala investe-
ringsprogram. I budgetpropositionen för 2001 skriver
regeringen att en utvärdering av de första investe-
ringsprogrammen kommer att kunna ske först under
2001.
Programmet är inte och var aldrig tänkt att enbart
vara ett miljöprogram för den byggda miljön. Det
finns även en tydlig arbetsmarknadsaspekt inbakad i
idén. Det är därför inte förvånande att de hittills upp-
nådda resultaten redan fått kritik från olika håll.
Naturskyddsföreningen konstaterade hösten 1998,
efter att de tre första miljarderna portionerats ut till de
av Miljödepartementet godkända projekten i kommu-
nerna, att miljönytta bara uppnåtts gentemot två av
punkterna på Naturvårdsverkets lista med de 14 all-
varligaste miljöhoten. Dessutom konstaterades att en
stor del av projekten var tänkta att genomföras ändå,
oavsett om staten hade anslagit resurser eller inte.
Även det arbetsmarknadspolitiska resultatet ver-
kar knapphändigt. I budgetpropositionen för 2000
framgick att de åtgärder som beviljats stöd under
1999 väntades ge ca 3 500 arbetstillfällen, men endast
600 av dem skulle vara bestående.
Hösten 1999 kom även skarp kritik från Riksrevi-
sionsverket. Revisorerna anser att miljöeffekterna i
många av projekten har överskattats.
Folkpartiet menar att det finns all anledning att
ifrågasätta såväl miljönyttan som sysselsättningsef-
fekterna av regeringens program. Det bygger på ett
centralistiskt uppifrånperspektiv med statligt utpor-
tionerat godis till dem som lyckas presentera idéer
som tillfredsställer miljöministern och andra i rege-
ringen. Det finns en betydande risk att bidrag och
subventioner gör mottagarna alltför beroende. Mycket
talar för att styrmedel i form av skatter och avgifter är
effektivare sätt att nå miljöresultat, och att sänkt skatt
på arbete och en reformerad arbetsrätt är effektivare
för att öka sysselsättningen mer än tillfälligt.
Fru talman! Bostadsbidragssystemet är vid sidan
av skatter, barnomsorgstaxor och underhållsbidrag
det som gör att många låg- och medelinkomsttagare
får kraftiga marginaleffekter och tröskeleffekter då de
går från arbetslöshet till arbete eller från deltid till
heltid. Utöver socialbidragstagare är det nästan enbart
barnfamiljer som drabbas av dessa effekter, eftersom
det främst är barnfamiljer som får bostadsbidrag.
Folkpartiet menar att det stora beroendet av bo-
stadsbidrag i barnfamiljernas ekonomi bör minskas
genom att det generella barnstödet ökas och bostads-
bidragen minskas. Kombinerat med sänkta inkomst-
skatter ger detta såväl förbättrad privatekonomi som
minskade marginaleffekter. Vi har därför lagt ett helt
annat förslag i årets budget.
Ytterligare angelägen reformering av bostadsbi-
dragssystemet innefattar dels slopande av de indivi-
duella inkomstgränserna, dels begränsningar av ef-
fekterna av bidragsgrundande yta. Det är orimligt att
en familj kan tjäna på att flytta till en mindre men
dyrare bostad och få denna fördyring kompenserad
genom höjt bidrag. Det är också orimligt att en familj
där den ene föräldern exempelvis studerar eller är
hemarbetande kan få höjt bidrag om föräldern med
liten eller ingen inkomst ökar sin inkomst. För en
liberal är det självklart att vi alla är individer och att
inkomster och ägande är individuella ur statens syn-
vinkel. Men bostaden är gemensam i en familj, och
föräldrar har gemensamt försörjningsansvar för sina
barn. Bostadsbidrag och inkomstberäkning bör därför
vara gemensamma för dem som delar bostad och
försörjningsansvar.
Fru talman! Tillgången på bostäder för studenter
är i dagsläget oerhört dålig på vissa studieorter, fram-
för allt i de större städerna. Många studenter som blir
antagna till studieplatser tvingas tacka nej därför att
de inte har en bostad. Den enda möjligheten är i stort
sett att köpa en bostad - och det är få studenter som
har en sådan ekonomisk situation att de över huvud
taget kan fundera över en sådan lösning.
Vi har därför i vårt budgetförslag en ökning av
anslaget med 50 miljoner per år för 2001 och 2002 i
förhållande till regeringens förslag när det gäller
stimulansbidrag till studentbostäder.
Fru talman! Folkpartiet menar att en lag om
kommunala bostadsförsörjningsprogram är fel väg att
gå. Vi är övertygade om att nya lagar aldrig kan få
fram bostäder där det helt enkelt inte finns sund eko-
nomi och underlättande regler för aktörerna.
Omkring två tredjedelar av de kommuner som ytt-
rat sig avstyrker förslaget. Många menar att nuvaran-
de lagstiftning är fullt tillräcklig eftersom det kom-
munala ansvaret framgår av socialtjänstlagen och
plan- och bygglagen. Många kommuner framhåller
också att en ny lag av det slag som föreslås knappast
kommer att leda till ökat bostadsbyggande. Folkparti-
et kan inte annat än instämma i denna kritik.
Propositionen andas också ett visst förakt för det
kommunala självstyret och den lokala demokratin,
med formuleringar som att "det nu tycks finnas en
osäkerhet i många kommuner om vilket ansvar man
har för bostadsförsörjningen".
Regeringen föreslår vidare att en kommun ska va-
ra skyldig att anordna bostadsförmedling om det
behövs för att främja bostadsförsörjningen och att
regeringen skulle kunna förelägga en kommun att
fullgöra denna skyldighet.
Vi menar att förhållandena i kommunen är mycket
olika beroende bl.a. på kommunens storlek och
struktur och bostadsbeståndets sammansättning, var-
för det måste avgöras lokalt om det finns behov av att
inrätta en kommunal bostadsförmedling. På samma
sätt som när det gäller den kommunala bostadsför-
sörjningsplaneringen får det förutsättas att kommunen
självmant vidtar de åtgärder som behövs i fråga om
bostadsförmedlingsverksamheten.
Fru talman! Jag och Centerpartiets representant
har i ett särskilt yttrande talat om att vi tycker att det
borde finnas en bostadsminister med samordnat an-
svar för bostadsplanering och boende.
Jag skulle vilja ge herr ministern ett tips. Man kan
bli odödlig om man bidrar till positiva avregleringar.
Jag tänker på min partikamrat Birgit Friggebo, som
säkert långt efter sin död kommer att bli ihågkommen
för att hon har lånat sitt namn till friggeboden. Herr
Lövdén har möjlighet att göra någonting för Stock-
holms bostadsförsörjning så att också han blir ihåg-
kommen långt efter det att han har slutat med politi-
ken.
Jag vill också tacka Ulla-Britt Hagström för att
hon tog upp Adam Smith, som är en av liberalismens
grundfäder, och hans syn på hur man hanterar ett
samhälle. Jag tror att det är viktigt att vi ibland går
tillbaka till Adam Smith och inser att grundfäderna
hade en hel del att säga.
Fru talman! Som avslutning yrkar jag bifall till re-
servationerna 4, 15, 27 och 30 i bostadsutskottets
betänkande nr 1. Vad gäller bostadsutskottets betän-
kande nr 2 har jag tillsammans med övriga borgerliga
reserverat mig vad gäller momenten 1-5, och jag
yrkar alltså bifall till reservation 1.